I dag för exakt ett år sedan började det som kom att kallas för Husbyupploppen. Ungdomar kastade sten mot brandmän, eldade bilar och skapade ett kaos för oss vanliga människor som bor i Stockholms ytterförorter.

Jag var själv nattvandrare från och med den andra natten, tills att det slutade, och det var hemskt att uppleva det som ett fåtal unga arga män lyckades göra mot en hel stadsdel.

Likt de flesta samhällsproblem försöker alltid proffstyckare hitta enkla lösningar. Sverigedemokraterna pekade på invandringen, Socialdemokraterna att de sociala insatserna som ungdomsgårdar var för få och i mitt eget parti lyftes det polisiära arbetet ofta fram.

Även public service genom Uppdrag granskning försökte nyligen ge sig in i debatten genom att förmedla en bild av att polisen gick för hårt fram, och att det är genom fler närpoliser vi kan undvika den här typen av brottslighet.

Jag såg själv många poliser som, minuter efter att ha fått kilotunga stenar kastade mot sig, tog av sig hjälmarna och pratade med oroliga invånare. Det är självklart att polisen säkert hade kunnat göra ett bättre jobb, men precis som när vi diskuterar andra brott, som rån, misshandel, och mord, måste ansvaret ligga på våldsutövaren.

Det finns många delmoment i den sociala oro som finns kring Järvafältet: trångboddhet, stadsplanering och ibland undermålig utbildning.

För att skapa en positiv utveckling i den här typen av socioekonomiskt utsatta områden måste det ställas fler och tydligare krav på en motprestation för att få försörjningsstöd. Det skulle skapa en känsla av delaktighet men också förbättra incitamenten till att röra sig mot arbetsmarknaden.

För mig som har bott i Rinkeby-Kista i hela mitt liv känns det nästan provocerande att höra Socialdemokraterna prata sig varma om sociala insatser i mitt närområde, när man samtidigt vill göra det tre gånger så dyrt att anställa oss ungdomar i ytterstaden.

I stället lutar man sig tillbaka på 90-dagarsgarantin som dömdes ut redan på 90-talet och inte kommer att fungera bättre i dag. Vi behöver fler riktiga jobb och inte de påhittade praktikplatser som är kärnan i Socialdemokraternas förortsfientliga politik.

Sverige är på väg ut ur det bidragsland vi en gång var. Än finns mycket kvar att göra genom att avskaffa den retroaktiva föräldraförsäkringen som slår hårt mot nytillkomna kvinnor, ställa högre krav på motprestation för att ta del av försörjningsstöd och göra det fortsatt lönsamt att arbeta genom ytterligare jobbskatteavdrag.

För ett år sedan fanns det tio nattvandrare med utländsk bakgrund, för varje stenkastare. Det är bra med goda krafter. Men ännu bättre vore det utan stenkastare överhuvudtaget, och dit når vi bara med fler i arbete.