I dag överlämnas Onådiga luntan till Socialförsäkringsutredningen. Det är en rapport med berättelser från människor som hamnat utanför trygghetssystemen, som skickas från den ena myndigheten till den andra, som gått ifrån normalt liv med jobb och familj till – ingenting. Du och jag är inte mer än en trafikolycka ifrån att hamna där själva, skriver Maria Wallin.

”Jag lever i skuggan av mitt eget liv”, skriver en av personerna i Onådiga luntan, som överlämnas till Socialförsäkringsutredningen i dag. ”Det var en olycka Reinfeldt… Jag hade hus hem barn och ett bra jobb”, skriver en annan.

Nya strängare regler i socialförsäkringarna har debatterats länge. Ofta handlar diskussionen om teknikaliteter – garantinivåer, ersättningstak, antal dagar, bortre gräns och vem som är berättigad alternativt inte kvalificerar sig. Oftast hur dom bör göra/vara/bete sig och hur mycket dom ska få kosta oss andra, så att bidrag inte ska gå till ”folk som inte vill göra rätt för sig”.

Vi ville lyfta in rösterna. Föra in dom:

”Från välutbildad, hyfsat välbeställd medelklass till fattiggjord, smärtplågad parasit utan framtidshopp och i total beroendeställning. På fem år.”

”Värre är det att mina barn inte alls får samma möjligheter som andra barn.”

”Hopp, förtvivlan, desperation. Allt oftare förtvivlan. Lågan börjar slockna.”

Berättelserna i Onådiga luntan visar konkret hur livet ser ut för den som fallit genom maskorna i samhällets skyddsnät. Hur oerhört hårt människor försöker, kämpar och sliter. Hur motarbetade de blir, kränkta, krossade, får sina liv slagna i spillror.

Jag är ledsen och orolig varje dag, och inte gjorde detta system mig friskare, tvärtom.

Känner mig så kränkt. Jag har bett om hjälp när det har varit tufft. Svårt när jag inte orkat… att inte ha blivit respekterad, lyssnad på.

Jag är livrädd för försäkringskassan. Det borde räcka att vara rädd för att dö.

Det vi kunnat se är hur människor skickas från den ena myndigheten till den andra – från försäkringskassan till arbetsförmedlingen till socialtjänsten och tillbaka igen, i för individen fullständigt nedbrytande Svarte Petter-spel, där ingen vill ta ansvar.

Jag har blivit behandlad som en brottsling. Trots att jag balanserat mellan liv och död, är jag enligt försäkringskassan inte tillräckligt sjuk.

En ekonomi som är under all kritik gör en inte friskare, tvärtom.

Fas 3 ett medvetet projekt med syfte att skapa en grupp som permanent befinner sig vid sidan av arbetsmarknaden.

Det är inflationsbekämpning och lönedumpning på sikt som är avsikten med politiken.

Det jag lärt av alla dessa berättelser är att det inte handlar om dom. Det handlar om dig och mig. Jag kan vara ett övergångsställe ifrån en trafikolycka som förändrar mitt liv i grunden, du kan vara ett läkarbesök ifrån en livshotande diagnos och du en skilsmässa ifrån att tappa kontrollen ekonomisk. Livet är sårbart, nyckfullt och orättvist.

Vi har gått från att vara två heltidsarbetande lyckliga människor till hårt skuldsatta, olyckliga, fattiga och sjuka.

Självkänslan är ju inte på topp direkt. De som inte har familj… Ja, de tar nog livet av sig. Faktiskt.

Livet kan också vara tryggt, innehållsrikt och gott – för de allra flesta, under större delen av våra dagar. De här rösterna övertygar mig om vikten av en generell välfärd som omfattar alla, där jag bidrar mera i de skeden av livet när jag kan och erhåller mera i de skeden av livet när jag är ung, sjuk, arbetslös, gammal, har någon funktionsnedsättning eller på annat sätt behöver alla er andras stöd. I ett ömsesidigt och solidariskt förtroende. I en samhällelig tillit.

Något annat är inte värdigt.