Idag stänger handlarna i Husby Centrum sina butiker mellan 13 och 18.

Det innebär att Husbyborna nästan helt blir utan den tillgång till service och varor i sitt lokalsamhälle som de flesta Stockholmsbor tar för given.

Istället kommer handlarna att manifestera sitt missnöje över att känna sig svikna av samhället i den utsatthet för kriminalitet som är en del av deras vardag.

Jag, som jobbar i området, förstår deras ilska och frustration.

En butiksägare har enbart de senaste veckorna utsatts för ett grovt rån och två inbrott. En annan har blivit av med hundratusentals kronor i en mycket avancerad stöld där gärningsmännen sågade sig igenom en betongvägg och ett kassaskåp. Men då patrullen på plats försökte få till en teknisk undersökning fick de nej på grund av resursbrist.

En tredje fick efter inbrott i sitt konditori höra att ingen patrull fanns att skicka. Dessa brott är bara toppen av ett isberg av daglig utsatthet för stölder, hot och våld.

Affärsidkarna i dessa särskilt utsatta områdena har valt att investera tid, pengar, slit och hopp i stadsdelar där många verksamheter har lämnat. Därigenom skapar de jobb och håller de lokala platserna levande.

För varje företagare som ger upp fördjupas segregationen och utanförskapet. Men om de ska orka stanna måste staten backa upp dem betydligt bättre.

Polisen är medveten om behoven. Nationellt har man varit tydlig med att särskilt utsatta områden är högsta prioritet. Stockholmspolisen dränerar övriga delar av länet för att förflytta personal till områden som Järva där Husby, Rinkeby och Tensta ligger.

Lokalt jobbar vi hårt med tryggheten i våra mest utsatta centrumanläggningar. Men vi räcker inte till.

Polisen har helt enkelt inte resurser att hålla den närvaro som behövs, göra rätt förstahandsåtgärder vid brott, bemöta brottsoffren korrekt eller lägga tillräckligt med energi på att utreda de brott människor utsätts för.

Dessutom försvårar en många gånger tafatt lagstiftning och rättstillämpning beivrandet av brott.

Flera av handlarna är frustrerade över vad de uppfattar som avsaknaden av straffrättsliga konsekvenser vid brott. Vetskapen om att de som rånar, hotar eller slår knappt hindras i sin kriminalitet av en fällande dom och snabbt kan vara ute och utkräva hämnd på den som anmält minskar motivationen att delta i rättsprocessen.

Att Sverige dessutom inte tillåter vittnesmål under sekretess gentemot den misstänkte gör saken än värre.

Vi poliser som jobbar i Husby och andra utsatta områden ska naturligtvis göra vårt yttersta för att skapa trygghet med de förutsättningar vi har, och vi behöver ständigt utveckla vårt arbete.

Men det största ansvaret för att vända utvecklingen ligger på regeringen. Lagstiftning behöver vässas och resurser tillsättas, både för social upprustning och på polisen och rättssamhället. De satsningar som ännu så länge har annonserats är grovt otillräckliga, och det är hög tid att visa att man menar allvar med ett samhällsbygge där alla skall med.

Jag kommer att vara på plats vid manifestationen.

Mitt uppdrag kommer att vara att skapa och upprätthålla ordning och trygghet, men jag ger med min närvaro gärna också ett symboliskt stöd för de desperata handlarnas krav på förändring.

De förtjänar bättre än vad vi i polisen och samhället i övrigt har lyckats ge dem.

Husby, och alla andra segregerade och brottsutsatta förorter, förtjänar bättre.