I en text på SVT Opinion kritiserar Susanne Nordling (MP) och Erika Ullberg (S), oppositionslandstingsråd i Stockholms läns landsting, Anna Starbrink och den moderatledda alliansen för att inte ta ansvar för den så kallade strumpskandalen.
Dyra strumpor har blivit symbolen för ett mycket dåligt avtal för Stockholms läns landsting. Problemet är ett annat och större än strumporna.
I en upphandling pressade en anbudsgivare priset, till blott en femtedel av vad det tidigare kostat med samma leverantör. Sedan har det visat sig att kostnaderna har blivit mycket högre.
Problemet är inte att kostnaderna har blivit större än de var tidigare. De ligger på ungefär samma nivå som förut (men alltså betydligt över vad som förespeglades i det vinnande anbudet). Det är viktigt att komma ihåg när man talar om hundratals miljoner.
Problemet är inte att vissa kompressionsstrumpor och byxor kostar tusentals kronor. De som vill veta har inte kunnat undgå att det handlar om individuellt anpassade, avancerade produkter för personer med svåra sjukdomar.
Problemet är inte att patienter har hamnat i kläm. Kvaliteten ska ha vidmakthållits, alla ska ha fått sina förbrukningshjälpmedel.
Problemet är att landstinget har haft att göra med en motpart som vad jag förstår utnyttjat otydligheter i avtalet på ett sätt som är långt över gränsen för det rimliga. Och att landstingets arbete med upphandlingen uppenbarligen inte varit tillräckligt bra utan öppnat för sådana kryphål.
De senaste veckorna har många efterfrågat att Någon ska ta Ansvar. Jag skriver med versaler, för jag undrar ibland vad som avses.
Jag vet att oppositionen, som Erika Ullberg (S) och Susanne Nordling (MP), naturligtvis inte blir nöjda förrän vi byter plats och de får makten i landstinget. Den frågan avgörs dock som vi vet i val och av förhållandena i landstingsfullmäktige.
Men vad menas med Ansvar? Rullas i tjära och fjädrar? Kräla i stoftet utanför landstingssalen?
För mig innebär det att ta tag i och lösa problem – i detta fall säkerställa att vi får en ordning som gör att något liknande som Onemed-avtalet inte kan inträffa igen.
S och MP frånsvär sig själva allt ansvar, eftersom deras representanter i nämnden inte röstade för avtalet med Onemed. Det är sant. Men det var knappast med någon varning om det som nu har inträffat, de hade helt andra invändningar då, hösten 2014.
Jag vill och tänker ta ansvar – även om jag som ny ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden från januari 2015 knappast ta på mig det direkta ansvaret för ett avtal som tecknades hösten 2014 då jag inte ens satt i nämnden.
Däremot tar jag ansvar för att reda upp den oreda som avtalet har ställt till. Vad jag inte kan göra är att ta över hälso- och sjukvårdsförvaltningens arbete eller hälso- och sjukvårdsdirektörens roll som chef för den förvaltningen.
Det finns ett politiskt ansvar för avtal vi tecknar liksom för all verksamhet, men lika lite som jag eller någon annan politiker är experter på medicinska frågor, är vi experter på juridik och avtalskonstruktion. Därför har vi en förvaltning med tjänstemän och experter på olika områden, och när så behövs tar vi in extern expertis – så som gjordes med detta avtal. Ändå höll det inte.
Jag har känt till problemen sedan juni, då jag fick kort information om att det fanns problem med ett avtal och en leverantör, och har sedan följt frågan – liksom jag följer och får information om en mängd frågor som förvaltningen och direktören har på sitt bord, i min egenskap av ordförande i nämnden.
Oppositionens vice ordförande informerades i augusti. Förvaltningen skötte, precis som deras uppdrag är, uppföljning av avtalet. Man såg att kostnaderna stack iväg jämfört med vad som förespeglats i anbudet och att det fanns skilda tolkningar av avtalets tillämpning.
När dialog med leverantören inte gav resultat inleddes samtal om en annan lösning.
Att säga upp avtalet två år i förtid ger oss dels tid att förbereda den framtida hjälpmedelsförsörjningen, för patienterna måste få sina stödstrumpor och andra förbrukningshjälpmedel. Och det gav oss dels ett tak för kostnaderna och satte stopp för det som vi ser som en felaktig tillämpning, och begränsade därmed utgifterna för landstinget och skattebetalarna.
Denna lösning valdes för att en juridisk process bedömdes som osäker, både i sin eventuella framgång och i konsekvenser för patienterna. Nu görs en händelseanalys inom förvaltningen.
Vi måste självklart få svar på vad som gått fel, vad som kunde ha gjorts annorlunda, och vad vi ska göra framöver. Efter att analysen är klar är jag inte främmande för en extern granskning vilket jag också framfört i landstingsfullmäktige. Jag tänker aldrig smita från något ansvar.
Men jag tänker heller inte blanda ihop rollerna och lägga mig i förvaltningens hantering av avtal. Det vore djupt olämpligt att politisera förvaltningen så som S och MP verkar önska.