De senaste dagarna lär nog många haft rätt svårt att missa det komikerbråk som pågått i media. Huvudpersonerna är Karin Adelsköld och, tyvärr, jag själv. Jag heter Mårten Andersson, driver klubben RAW och jag vill med denna text försöka ge min syn på det där första mejlet jag skickade och de senaste dagarnas efterspel.

Låt oss börja med mejlet. Det första jag vill säga är att jag uttryckte mig i frustration och affekt (tror vi alla har varit där någon gång och vet hur fel det kan bli) och att det var skrivet till en intern arbetsgrupp med komikerkollegor och representanter för tävlingen Amelia Comedy Queen, som jag startade för att få fram fler kvinnor inom svensk standup.

Man har ju ofta en helt annan ton i vanliga mejl än vad man har om man ska skriva en debattartikel. Oavsett detta, om jag hade tänkt efter några sekunder innan jag tryckte på ”send” så hade mitt ordval självklart inte varit: ”Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??”

Det är givetvis provocerande men det var ett ogenomtänkt och mycket slarvigt uttryck för min frustration över dåligt publikintresse. Ingenting annat. Ingen vettig människa kan ju på allvar 2014 stå för en så absurd åsikt som är att ”ingen vill se kvinnliga komiker”i.

Jag tror att de flesta som följt mig de senaste åren vet var jag har mitt hjärta när det kommer till kvinnliga komiker. Att jag kontaktade Amelia med idén till tävlingen var för att jag vill se fler kvinnliga komiker slå igenom, och för att öka jämställdheten i vår alldeles för mansdominerade bransch.

Det är också därför jag bokar flest kvinnliga komiker av alla etablerade klubbar i Sverige och TJATADE hål i huvudet på bland andra Petra Mede och Nour El Refai då de valde att sluta göra standup. Jag ville ha dem kvar för att de behövs som förebilder OCH för att de är galet roliga.

Även fantastiska Marika Carlsson, som tillsammans med Ann Westin har fler tider än någon man på RAW (min klubb för standup) per säsong, börjar prioritera annat än just standup. DET är en viktigare fråga än att bedriva pajkastning eller att svartmåla varann, varför lämnar framgångsrika kvinnliga ståuppkomiker branschen? Vad gör vi (män) för fel och hur kan vi ändra på det?

För mig har det absolut viktigaste i detta hela tiden varit grunden i tävlingen – att få fram fler kvinnliga komiker. Det var därför jag offentligt i söndags på Twitter ”sträckte ut handen” till Karin Adelsköld, något som de flesta medier tyvärr valt att inte redovisa. Jag välkomnade henne i det fortsatta arbetet med den aktuella tävlingen men hon avböjde tyvärr indirekt genom att ställa orimliga krav på vart tävlingens intäkter skulle gå.

De pengar som kommer in i projektet går till att täcka komikernas gager, hyra för lokal och personal, marknadsföring, teknik med mera. Ett eventuellt överskott kommer att återinvesteras i Amelia Comedy Queen då detta är tänkt att bli ett årligt återkommande event.

Att samarbetet mellan Amelia och Karin Adelsköld avslutades är ingenting jag har något med att göra.

Jag vill också bemöta kritiken om att jag har helt fel i att det inte alls handlar om kön utan om hur känd man är. Jag håller till viss del med om det påståendet. Det handlar absolut delvis om hur känd man är – men inte desto mindre är det ett faktum att kvinnliga komiker generellt, även kända, har det tuffare att dra stor publik än manliga. Inte bara på min klubb.

Undantagen finns, glädjande nog. Vi producerade under våren fantastiska Ann Westins soloföreställning ”Hobbit” så jag vet mycket väl att kvinnliga komiker kan sälja massa biljetter.

Samma sak med Marika Carlsson, som jag refererade till förut och som gjort stor succé med hyllade ”En negers uppväxt”. Det finns fler exempel på kvinnliga standup-succéer men det är ett STORT hopp från dessa framgångsrika kvinnliga komiker till giganter som Jonas Gardell, Henrik Schyffert, Fredrik Lindström, Magnus Betnér, Soran Ismail, Özz Nujen, Al Pitcher, Måns Möller med flera.

Jag ville och vill lyfta frågan: Hur kan vi få fram lika många, eller hellre, ännu fler kvinnliga komiker som säljer ut Globen eller fyller Chinateatern, Rival eller Draken kväll efter kväll efter kväll? Men det hanns inte med då det interna mejlet rycktes ur arbetsgruppen innan diskussionen ens fått börja.

Jag må vara en av dem mest makt inom svensk standup – men det jag suckade över i det ökända mejlet handlade bara om situationen utifrån mitt perspektiv och mina erfarenheter.

Vi har föreställningar varje fredag och lördag där vi ska få in drygt 300 betalande personer per kväll. Då är det klart att man kan bli ledsen och känna uppgivenhet när ett arrangemang man brinner för ser ut att floppa.

Att mejlet på grund av den klumpiga formuleringen av somliga felaktigt uppfattades som att jag inte vill boka kvinnliga komiker är jag jätteledsen för.

Jag förstår att det är ett minst lika stort problem att diskutera varför jag och vi som jobbar på RAW har misslyckats med att dra färre i publiken då det är flertalet kvinnor på scen, något jag de senaste dagarna haft väldigt intressanta diskussioner om med kvinnliga kollegor och andra i branschen.

Jag har fortfarande massor att lära och är mer än öppen för att göra både min klubb och branschen bättre och mer jämlik.

Det absolut tråkigaste i den här hätska debatten handlar inte om sexism, kvinnohat eller det hat och de hot jag fått utstå de senaste dagarna. Det tråkigaste är inte heller min egen besvikelse på mig själv över hur otroligt klumpigt jag uttryckt mig i det interna mejlet.

Jag har ändå känt mig stark och stadig i denna storm eftersom både jag och de som känner mig, eller har jobbat med mig genom åren, vet att det jag slarvigt skrev inte representerar min ståndpunkt. Det är inte jag.

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att tio års vänskap och hårt arbete som kollegor, sida vid sida, kunde raseras i ett enda mejl men jag hade fel. Det gör ont. Mycket ont.

Så vad är då det absolut tråkigaste? Jo, att de som blir mest drabbade är de tre fantastiska finalisterna som jag och resten av juryn vaskat fram ur över 50 (!) härliga bidrag från kvinnor i hela Sverige. Kan vi gemensamt lyfta dem nu och få dem att känna vårt stöd och kärlek? Jag tänker åtminstone göra allt jag kan, som jag alltid har gjort.

Med förhoppningar om att vi ses i en fullsmockad lokal hos oss nu på måndag.