Medierna har nyligen uppmärksammat ett fall där en kvinnlig chef på ett boende för flyktingar misstänktes för att ha utnyttjat två pojkar i övre tonåren sexuellt – utredningen har sedermera lagts ner.
Händelsen väckte uppmärksamhet bland annat för att det uppfattades som ovanligt med en kvinnlig förövare.
Men faktum är att även om det är långt vanligare att kvinnor utsätts för våldtäkt, så måste våldtäkt mot män också ses som ett allvarligt samhällsproblem.
2015 polisanmälde 141 män från 18 år och uppåt att de utsatts för våldtäkt. Detta är att jämföra med 3333 anmälda våldtäkter mot kvinnor. Mörkertalet vid våldtäkt är dock stort, Brottsförebyggande rådet (Brå) uppskattar att endast 10-20% av alla våldtäkter polisanmäls.
Det finns dessutom anledning att anta att mörkertalen är ännu högre för män.
Historiskt sett har våldtäkt mot män förknippats med homosexualitet, pedofili eller manligt dominerade institutionella miljöer som fängelser eller militären. Heterosexuella vuxna män har sällan betraktats som potentiella våldtäktsoffer.
I Sverige har denna förståelse av våldtäkt haft reell betydelse för utsatta män. Inte förrän 1984 erkändes män som möjliga offer för våldtäkt i vår lagstiftning.
Men än idag stöter man på föreställningen att ”män kan inte våldtas”. Detta medför att beredskapen hos samhälleliga institutioner som vård och rättsväsende inte alltid är tillräcklig för att ge hjälp till våldtäktsutsatta män.
Det är till exempel få svenska sjukhus som har utarbetade rutiner för hur man ska omhänderta våldtagna män, och detta kan i sin tur ha stor inverkan på polisens möjligheter att utreda brott.
Våldtäkt är ett könat fenomen. Eftersom våldtäkt som brott är sammankopplat med föreställningar om manlighet och kvinnlighet är det viktigt att se hur våldtäkt mot män och kvinnor har stora likheter, men även hur de tar sig olika uttryck och kan få specifika konsekvenser.
Världshälsoorganisationen (WHO) har på goda grunder pekat på hur mäns sexuella våld mot kvinnor är ett globalt hälsoproblem. I det sammanhanget är det ofta relevant – och nödvändigt – att se våldtäkt mot kvinnor som ett uttryck för mäns överordning av kvinnor i samhället.
Men förekomsten av våldtäkt mot män visar på att det behövs fler perspektiv för att få en mer heltäckande bild av fenomenet våldtäkt.
Genom att studera våldtäkt mot män går det dessutom att skapa en fördjupad förståelse av hur våldtäkt mot kvinnor är könat.
Forskningen om våldtäkt på män är mycket begränsad i Sverige, det finns bara några enstaka studier publicerade.
Vi försöker bidra till att fylla den kunskapsluckan i det nystartade forskningsprojektet: ”Tre perspektiv på polisens arbete med våldtäkt på män – brottsutsatta, målsägarbiträden och polisutredare”.
Våldtäkt är ett avskyvärt brott och för många utsatta – såväl kvinnor som män – ett stort trauma.
Forskning visar dessutom att upplevelsen är likartad för kvinnor och män. Däremot verkar det som att samhällets svårighet att se män som offer skapar särskilda förutsättningar för våldtagna män.
Mörkertalet är stort, män förväntas samtidigt vara starka och kapabla att värja sig. Detta tillsammans gör att män i hög grad riskerar att misstros och skuldbeläggas för övergrepp som de utsatts för.
Här kan fallet med den kvinnliga chefen och tonårspojkarna fungera som exempel. Vid sådana tillfällen kan föreställningar om att män inte våldtas bidra till att våldtäktsoffer inte tas på allvar.
Här har sjukvård och rättsväsende en betydande roll att spela.
Det är viktigt att de tar våldtäkter mot män på allvar och att de utvecklar genomtänkta förhållningssätt till hur de tar sig an våldtäktsutsatta män.
Det finns ingen motsättning mellan att verka mot våldtäkter mot män och våldtäkter mot kvinnor – tvärtom finns mycket att vinna på att se dem i ett sammanhang.