Henrik Tham och Ted Goldberg kritiserar den svenska narkotikapolitiken på SVT Opinion, men var är lösningarna?

När FN:s medlemsländer nu samlas i New York för att diskutera narkotika hörs krav på drastiska förändringar av den förda politiken.

”Kriget mot knarket har misslyckats”, säger kritikerna, och menar att vi måste pröva nya vägar.

Frågan är vilket krig mot knarket de menar.

Uttrycket förknippas mest med den tid när Ronald Reagan började skicka militär till Colombias djungler för att ta sig an narkotikakartellerna.

Insatser som bekant är avslutade sedan länge och som senare har kompletterats med stöd till sociala satsningar.

USA införde samtidigt en ganska ensidig narkotikapolitik som byggde på hårda straff, men som till stora delar ignorerade såväl förebyggande insatser som behandling.

Inte konstigt att det gick åt skogen – och Obama har mycket riktigt också ändrat den politiken.

Även i Sverige har narkotikapolitiken förändrats mot större fokus på hälsa. Vi har väl utbyggd läkemedelsbehandling med metadon och buprenorfin på de flesta platser i landet.

En ny lag är på gång för fler sprutbytesprogram.

Och all personal jag möter i systemet – oavsett om de kommer från sjukvården, sociala myndigheter eller polisen – vill hjälpa missbrukare snarare än att straffa.

Var är det där kriget?

Några av kritikerna till dagens narkotikapolitik talar om legaliseringen som lösningen. I första hand av cannabis, men röster börjar nu höras för legalisering även av andra droger som LSD eller kokain.

Ett av de vanligaste argumenten som hörs är; det funkar ju när det gäller alkohol, så varför inte när det gäller cannabis?

För det första så funkar det inte så bra med alkoholen. Alkohol är en av de största faktorerna bakom ohälsa och för tidig död i världen och orsakar oerhört mycket lidande.

Är det något vi har lärt oss av decennier av alkoholforskning så är det att tillgängligheten spelar en avgörande roll för nivån på skadorna.

Alkohol orsakar så mycket skador just för att den är socialt accepterad och väl tillgänglig. Vi behöver inte ytterligare en laglig drog.

För det andra så visar erfarenheterna av legaliseringen av cannabis i exempelvis Colorado och Washington att den är långt från problemfri. Med legalisering följer kraftiga ökningar av användandet och därmed av skadeverkningarna.

Ett av argumenten för legalisering i Colorado var att man på så sätt skulle få marknaden under kontroll. På så vis skulle den illegala marknaden försvinna, åldersgränser kunna hållas och användandet bland unga minska.

Efter ett par år ser vi att det verkar bli precis tvärtom.

Cannabisanvändningen har ökat kraftigt bland unga i Colorado (precis som i andra åldersgrupper) de senaste åren, antalet trafikolyckor med förare påverkade av cannabis har ökat och den illegala marknaden frodas när den får lättare att gömma sig bland alla legala verksamheter.

Dessutom sker nu en tydlig kommersialisering av cannabis.

Efter big tobacco håller vi nu på att få big marijuana – starka affärsintressen som lägger stora resurser på pr- och lobbykampanjer.

Är det verkligen detta som är lösningen på världens narkotikaproblem?

På det pågående narkotikatoppmötet har världens länder enats om ett slutdokument som pekar ut riktningen för en ny och bättre narkotikapolitik.

Narkotikakonventionerna pekas ut som grunden även i fortsättningen, men i det förslag som ligger finns också en lång rad åtgärder beskrivna. Bra, bevisat effektiva, insatser.

Problemet är att världens länder gör så lite för att genomföra dessa idéer i verkligheten. Om man lyckades med bara en bråkdel skulle det sannolikt ha avsevärda effekter.

Dokumentet har ett tydligare fokus på folkhälsa än tidigare FN-dokument. Det är bra. Men vi måste inse att det inte finns någon universallösning.

Framtidens narkotikapolitik måste baseras på att förebygga problem i så stor utsträckning som möjligt.

Idag finns en lång rad preventionsinsatser som är utvärderade vetenskapligt och som faktiskt fungerar.

Tillgången till bra vård är kritisk. Läkemedelsbaserad behandling räddar liv, men vi måste också fokusera på tillgängligheten till bra vårdinsatser för den som önskar bli helt drogfri.

Målet måste vara att insatserna leder till ett drogfritt liv.

Det är också rimligt att utforska och testa alternativ till bestraffning när det handlar om mindre narkotikaförseelser – ett exempel att titta närmare på är de särskilda narkotikadomstolar som verkar i USA där människor blir hänvisade till vård istället för straff.

Kriget mot knarket är avslutat. Gott så. Låt oss nu skapa en politik som förebygger och minskar narkotikaproblemen så mycket som möjligt.

Den vägen kantas inte av legala, kommersiellt marknadsförda droger.