Vi har den senaste tiden i media kunnat ta del av den svåra situationen på sjukhusens akutmottagningar med väldigt långa väntetider och stora problem att erbjuda vårdplatser till dem som behöver läggas in.

Låt mig kort berätta att denna kris inte bara gäller våra akutmottagningar, utan i lika hög grad våra intensivvårdsavdelningar.

Efter att ha arbetat i mer än 30 år inom intensivvården i Göteborg har jag sett hur det under de sista tio åren blivit svårare och svårare att erbjuda intensivvårdsplatser till de mest sjuka med livshotande tillstånd.

Inom intensivvården behandlar vi bland annat. akuta förgiftningar, olycksfall, transplantationer, kirurgiska komplikationer, hjärtstopp, blodförgiftning och många andra livshotande tillstånd.

När vi väl har en vårdplats tvingas vi numera till väldigt korta vårdtider beroende på att någon annan strax behöver platsen i än högre grad.

Vi vet att vi varje dag måste ta hand om fem-sex nya patienter samtidigt som vi inte kan skriva ut mer än två-tre. Denna ekvation är, som var och en förstår, svår att få ihop.

Vi tvingas därför numera att i stort sett varje dag skicka svårt sjuka patienter till andra sjukhus runt om i regionen där det kan finnas en intensivvårdsplats ledig.

För tio år sedan var detta knappast något problem, vi hade i stort sett inga förflyttningar till andra avdelningar på grund av resursbrist.

Under året 2016 hade Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning flest utflyttade patienter i landet på grund av resursbrist med 90 utflyttade patienter att jämföra med Karolinska 73 och Malmö 42.

Med mer än 30 års medicinsk kompetens kanske allmänheten tror jag att under jourtid främst arbetar med de svåraste och mest komplicerade medicinska fallen. Det gör jag inte.

Det jag gör är i huvudsak att jag ringer runt och letar och tjatar till alla sjukhus jag kan hitta efter nya vårdplatser, dygnet runt.

Nyligen skickade jag en mycket svårt sjuk kvinna hemmahörande i Kungälv till Halmstad, på kvällen skickade jag en annan svårt sjuk kvinna hemmahörande i Mölndal till Alingsås och på natten skickade vi en kvinna till Kristianstad.

Vi vet att dessa transporter är mycket påfrestande för patienterna. Vi vet att det inte är bra för patienten att skickas till annat sjukhus på natten.

Vi vet att ambulanstransporter mellan olika avdelningar inte är bra för kritiskt sjuka patienter.

Vi vet att anhöriga blir förtvivlade och ibland vansinniga på oss för alla dessa förflyttningar (helt berättigat), speciellt när en patient flyttas än hit och än dit vilket vi också ofta tvingas till.

Vi vet att det vi gör inte är det bästa för patienten men vi har inga andra alternativ.

Vi vet att situationen inom barnintensivvården är minst lika ansträngd som inom vuxensjukvården, om inte än värre.

Vi behöver nu hjälp med att lösa denna allvarliga situation inom intensivvården och akutsjukvården. Vi läkare kan inte lösa problemet. Vi behöver hjälp från vår sjukhusledning som kan ge oss fler intensivvårdsplatser och intermediärvårdsplatser.

Vi behöver hjälp från våra politiker att förstå att sjukvården måste få större resurser gällande intensivvården och akutsjukvården i stort.

Vi är trötta på de omorganisationer som gjorts de sista tio åren samtidigt som antalet vårdplatser hela tiden decimerats.

Femtio nya utlovade vårdplatser till Sahlgrenska sjukhuset är mycket lovande om det blir permanent men kommer inte att avhjälpa problemen inom intensivvården runt om i landet.

Kanske skulle vi behöva höja blicken över horisonten och se hur andra länder har löst motsvarande problem. I Norge arbetar man med att primärvården i första hand tar hand om alla akutfall vilket fungerar mycket bra.

På Legevakten i Oslo tar 60-70 läkare emot cirka 200 000 sjukfall per år och kan avhjälpa de allra flesta åkommor utan att man behöver komma vidare in till akutsjukhusen.

Vore inte detta en modell att efterlikna?