Hej Kakan,
Innan jag läste om årets sommarpratare visste jag knappt vem du var. Men när du sedan med buller och bång tog avstånd ifrån programmet som du ändå ska medverka i, då det enligt dig är ”ett bra forum”, väckte du faktiskt mitt intresse.
Så därför började jag leta information och fick fram att du likt många andra ungdomar fått nobben när du ansökte om att delta i TV-programmet Idol. Du verkar dessutom vara en hyfsat engagerad individ, men jag får också intrycket av att du stundtals brister i din kunskap.
På twitter skröt du exempelvis med att du jämförde EU-valet med andra världskriget, vilket är direkt skrämmande. Det dog över femtio miljoner människor i andra världskriget och hittills har ingen dött av utgången i EU-valet, även om en del obehagliga partier har fått plats i parlamentet.
Detta brev är dock inte till för att ge dig en lektion i nutidshistoria även om du tycks behöva en sådan. Istället är det förslag som gör det lättare för oss båda att verka för en värld där rasism och intolerans förpassas till historiens skräckkammare där det båda hör hemma.
I din intervju med SVT där du bland annat hävdar att blomsterkransar är ”nationalistiskt” – detta trots att blommor i håret förekommer i de flesta kulturer – undrade du varför det är så få ”rasifierade” bland sommarpratarna.
Då det inte finns någon enhetlig definition av rasifierad, förutom den att det skulle handla om mörkhyade som företräds av vita, så tolkar jag det som om du skulle vilja släppa fram fler mörkhyade i programmet?
I så fall erbjuder jag dig med varm hand mina tjänster och kan lova att du får ett spännande program. Jag kan bland annat berätta om hur jag föddes i Indien och på barnhemmet led av fler sjukdomar än det finns namn, hur det var att växa upp som adopterad i Nyköping och min passion för historia som slutligen utmynnade i forskarstudier och skrivande.
Andra smakprov som jag kan bjuda på är min brevväxling med dåvarande överhovpredikant Carl Henrik Martling – som skedde i sju – åttaårsåldern och Mamma fick ofta skriva till min diktamen, visst har jag en bra Mamma? – min medverkan i Annika Doppings program Döden är livsviktigt där barn fick ge sin syn på döden och som senare utmynnade i ett möte med Dalai Lama i Stockholm, samt min passion för den medeltida Linköpingsbiskopen Hemming Gadh som innehar svenskt rekord i bannlysningar.
Men nu handlar det inte om mig, utan om dig och det faktum att du har fått privilegiet att sommarprata.
Ty det är faktiskt ett privilegium och det handlar inte om hudfärg, läggning eller politiska preferenser utan om att kunna berätta något för lyssnarna.
På rak arm kan jag också komma på åtminstone två personer som har levt ett betydligt svårare liv än dig, Jason Diakité och Linda Pira som du tar som exempel på ”representativa programledare”.
Cordelia Edvardsson som sommarpratade 1999 satt i koncentrationsläger och kom som flyktingar till Sverige. Hon blev sedermera journalist och mångårig korrespondent i Israel.
Ett liknande exempel är författaren Theodor Kalifatides som flydde från juntan i Grekland och som har sommarpratat flera gånger.
Mitt råd till dig är att du lyssnar på deras berättelser och sen reflekterar hur du, genom att prioritera hudfärg framför personlighet, faktiskt har begått en rejäl mediatabbe. Efter det tycker jag att du skall försöka att göra ett bra sommarprogram.
Om du emellertid fortfarande anser att sommar är privilegierat och nationalistiskt, föreslår jag faktiskt att du avstår din plats. Då skulle du visa att du inte vill vara en del av ”eliten” och jag skulle tro dig.
Men i nuläget känns det mer som din kritik handlar om att marknadsföra ditt personliga varumärke än att faktiskt vilja förändra representationen i Sverige.