Nu har jag lagt riksdagsmotionen Frivillig kändis- och rikemannaskatt.
Under perioden 2006-2014 sänkte den dåvarande borgerliga regeringen förtjänstfullt flera skatter som bidrog till att öka friheten för enskilda människor och familjer men också i samhället och ekonomin i stort.
Jobbskatteavdraget gjorde det mera lönsamt för vanligt folk att arbeta visavi att inte göra det. Höjda brytpunkter för statlig skatt gagnade utbildning, flit och företagsamhet.
Lägre arbetsgivaravgifter för de grupper som står längst ifrån arbetsmarknaden gjorde det enklare för dessa att ställa dörren på glänt till arbetslivet.
Den lägre bolagsskatten förbättrade näringsklimatet och lägre skatter på gåvor gagnade solidariteten och givandet till välgörande ändamål. Detta är bara ett axplock av de frihetsfrämjande skattesänkningar som genomfördes.
Trots detta – när Stefan Löfven utropade sin regering i oktober hade Sverige fortfarande ett av de högsta skattetrycken i världen i förhållande till BNP. Sverige har ingalunda blivit något skatteparadis.
Vi har inte heller någonsin tidigare lagt så mycket pengar på välfärden som vi gör idag. Antalet statligt anställda ökade dessutom under Alliansens tid vid makten, faktiskt med hela 10 procent jämfört med Perssonregeringens sista hela år 2005 (befolkningen ökade med drygt 6 procent under samma period).
Alliansen visade under de föregående mandatperioderna att det är fullt möjligt att samtidigt å ena sidan sänka skatterna och förbättra de ekonomiska marginalerna för vanliga människor och familjer, och å andra sidan utveckla och förbättra välfärden. För det förtjänar regeringarna Reinfeldt all respekt.
Trots denna bedrift har välkända och välbeställda människors protester mot de lägre skatterna varit ett återkommande inslag i samhällsdebatten under de senaste åren.
”Jo, det är sexigt att betala skatt” skrev Fredrik Virtanen i Aftonbladet. ”Jag är för högt skattetryck”, skrev Alex Schulman i samma tidning.
”Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad” skrev chefredaktören Claes de Faire i Resumé, pinsamt omedveten om att den främsta målgruppen för jobbskatteavdragen naturligtvis inte var miljonärer, utan vanligt folk. Hårt arbetande människor som gör sitt bästa för att få sina arbeten, familjer och liv att fungera trots en tuff och stressig vardag.
Rimligtvis ska det gå det att kombinera fortsatta skattesänkningar på arbete, utbildning och företagande men samtidigt erbjuda möjligheten för de människor som så vill att betala in extra pengar till det offentliga.
Kanske via speciella skattekonton öronmärkta för exempelvis skola, sjukvård respektive äldreomsorg, där det är fritt fram för var och en att sätta in valfritt extrabelopp.
Som jag förstått det finns dock inte denna möjlighet idag.
Därför har jag motionerat i riksdagen om att det bör undersökas hur en sådan frivillig skatt kan införas, så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten.
Så bäste Claes de Faire, Alex Schulman, Fredrik Virtanen och Henrik Schyffert – visst stödjer ni väl mitt initiativ?