Man kan väl inte fira jul utan sina barn?

Julen är ju barnens högtid, skulle jag som mamma sitta vid en gran och käka köttbullar med nån polare eller kanske med syrran och hennes barn? Skulle inte tro det.

Kan nog inte tänka mig något mer deprimerande eller en värre känsla av misslyckande än att inte fira julafton med mina barn.

Att få se lyckan i deras små ansikten när de öppnar sina klappar, äta goda julmaten och kramas i soffan den 24:e känns som en självklarhet för mig trots att jag är nyseparerad.

Många kanske då anser att det är dags för mig att vänja mig vid ett varannan-jul-upplägg? Inte i min värld och inte heller i min exsambos värld.

Vi är vänner och för oss är det självklart att spendera högtider tillsammans resten av våra liv. Nya pojk- och flickvänner får glatt anpassa sig efter det upplägget.

Jag har över lag svårt att förstå vuxna människor som blir fiender vid en separation. Två vuxna som en gång i tiden varit kära, älskat varandra och fått barn tillsammans.

Att dessa sen en dag senare i tiden ska avsky varandra och inte kunna umgås för sina barns skull är för mig en gåta.

För trots om man separerar på grund av en dramatisk otrohet eller annan specifik händelse så uppkommer ju inte sådana händelser i ett lyckligt förhållande.

Om den ena parten väljer att avsluta förhållandet så är det för att det inte är ett väl fungerande förhållande som förmodligen gör bäst i att avslutas på ett eller annat sätt.

Jag förstår att det för den andra parten kan kännas som ett svek och att hemska hatiska känslor då kan uppkomma.

Men efter ett tag borde väl de känslorna lägga sig och förnuftet borde få ta över.

”Det funkade inte. Vi sabbade det. Nu lever vi för att göra våra barn lyckliga och trygga”, borde inte det vara vad som är huvudfokus för alla föräldrar?

Det borde vara det ur ett själviskt perspektiv också tänker jag.

Man är ju en jävligt rubbad person om man låter sin stolthet eller svartsjuka ta över så mycket så att man hellre väljer att avstå upplevelsen med sina barn än att bita ihop och svälja.

Om man är den parten som vägrar gemensamt umgänge på grund av nåt sjukt påtryck från en rabiat flickvän eller pojkvän borde man verkligen ta en titt i spegeln och resonera med sig själv.

Det borde inte finnas något viktigare för en förälder än att spendera högtider med sina barn.

I alla fall tills den dagen då de får sina egna barn. Och förhoppningsvis har man då förtjänat sin invit till den nya familjens firande.

Julafton, födelsedagar, skolavslutning, fotbollsmatcher, alla tillfällen där ett barn förväntar sig att ha båda sina föräldrar på plats borde vara en rättighet.

”Men den nya flickvännen kanske inte vill fira jul med barnens mamma”, men skit fan i den nya flickvännen – man har ett ansvar när man har barn.

Och den nya flickvännen får ta och tugga i sig det.

Och sen om pappan får bebis med den nya flickvännen så är flickvännen supervälkommen att fira julafton hemma hos mig. Eller så tar jag mina ungar och kommer över till henne.

Eller så förbereder vi julefirandet tillsammans!

För barnens skull. I första hand.