Var och en som kandiderar till uppdrag måste ha ett tydligt svar på frågan om vad man vill åstadkomma om man får förtroendet. Den som saknar en tydlig vision uppfattas som maktlysten, som om positionen i sig är målet.
Tyvärr framstår Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd alltmer som en tom kampanj där den åtråvärda stolen är själva syftet, och där alltför mycket redan fått offras på vägen.
Det framkom nyligen att regeringen i hemlighet anslagit medel ur biståndsbudgeten till dyra bjudresor åt högt uppsatta diplomater från utvalda länder vars röst räknas som ”lättvunnen”.
Detta visar hur den svenska kampanjen har blivit en spenderingstornado där alla medel, till och med biståndsdito, plötsligt verkar helgade för det överskuggande målet om en plats i säkerhetsrådet.
Det mörkande som regeringen ägnat sig åt är omoraliskt och visar prov på grov omdömeslöshet från regeringens sida. Ändå är det bara grädde på det kladdiga mos som regeringens säkerhetsrådskampanj har kommit att bli.
Vid flera tillfällen har jag sökt utrikesminister Margot Wallströms svar på vilka specifika frågor Sverige ska prioritera om vi skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd mandatperioden 2017-2018.
I en interpellationsdebatt med utrikesministern ställde jag också den raka frågan om hur den svenska kandidaturen har förankrats inom EU-samarbetet.
Tyvärr gav utrikesministern inget rakt svar.
Vi får utgå från att regeringen bedömt att det bästa sättet är ensamsegling i samma vatten där såväl den isländska som den finska kandidaturen nyligen förlist.
Regeringen agerar utifrån en gammal modell om den ”nordiska principen” vilket innebär att ett nordiskt land ska söka plats i säkerhetsrådet varannan mandatperiod.
Principen lever kvar sedan tiden då antalet medlemsstater i FN var ett 50-tal, och Norden var den mest naturliga samarbetsregionen för oss.
I dag är det närmare 200 medlemsstater i FN, och EU-samarbetet betyder på alla mätbara politiska och ekonomiska sätt mer för Sverige än det nordiska samarbetet.
Alliansregeringen förberedde den svenska kandidaturen till en plats i säkerhetsrådet, och tog initiativ till en diskussion med övriga medlemsstater i den kvot som Sverige tillhör, den västeuropeiska, om hur vi inom EU kan agera mer samordnat än tidigare när det gäller kandidatur till säkerhetsrådet, för att undvika att vi konkurrerar om samma platser.
Kristdemokraterna stödjer en svensk kandidatur till säkerhetsrådet.
Vad vi efterlyst är dock en sund och befogad kampanjstrategi, som är transparent och samordnad, och som står i rimlig proportion till den marginalpåverkan som en svensk plats i säkerhetsrådet skulle kunna få på den globala säkerhetspolitiken.
Vi har varit tydliga med att vi inte vill åt platsen till vilket pris som helst. Inte om det innebär att vi ska tiga still om förtryck och orättvisor för att inte stöta oss med diktaturer och repressiva stater vars röst vi behöver.
Inte om det innebär raserade relationer med länder så som Israel för att vinna gehör från andra länder i mellanöstern.
Inte om det riskerar samarbetet med några av våra mest likasinnade EU-länder. Och absolut inte på bekostnad av de medmänniskor som lider av fattigdom och förtryck.
Det är, precis som Alliansregeringen förutsåg och påtalade, ett misstag att kandidera aktivt utan EU-samordning.
Nu sker den svenska kandidaturen i stället i konkurrens med två andra EU-länder, varav åtminstone det ena, Nederländerna, hör till dem som står Sverige allra närmast värderingsmässigt i många globala frågor.
Italien och Nederländerna utgör två av de femton främsta finansiärerna av FN, och båda har under årtionden även bidragit till fredsbevarande insatser under FN-flagg.
Inget av dessa länder skulle vara en svag representant för den västeuropeiska kvoten i säkerhetsrådet, tvärtom.
Behovet av en samlad europeisk utrikespolitik är just nu större än på mycket länge.
Trots detta är nu Sverige en av tre europeiska kandidater till endast två stolar i säkerhetsrådet.
Det är som att leka hela havet stormar med två av sina närmast allierade på världskartan – en av oss kommer med full säkerhet bli utan stol.
Det är nu kort tid kvar tills FN-ambassadörerna ska rösta om de nya medlemmarna i säkerhetsrådet.
Och oavsett om Sverige får en plats runt det runda bordet eller ej så väntar år av utrikespolitiskt reparationsarbete i spåren som regeringens kampanjtornado dessvärre har rivit upp.