En fransk president måste visa beslutsamhet efter det förfärliga som hände i Paris sent på kvällen den 13 november.
Nu är det krig som gäller, säger president Francois Hollande, och tycks glömma att Frankrike under ett års tid deltagit i bombningarna av IS-kontrollerat område i Syrien och Irak.
Hollande låter som George W Bush efter den 11 september 2001.
Nu skulle det bli totalt krig mot terrorismen världen över. Och är det något av världshistorisk betydelse som hänt efter detta, så är det terrorismens framväxt med förfärande styrka och alltmer sofistikerade metoder.
Att möta våld med våld har återigen visat sig verkningslöst. Ja, inte bara dåligt fungerande, det bidrar också till våldets utbredning och hopplöshetens tillväxt.
Att göra motstånd och visa beslutsamhet blir detsamma som att ropa på mer våld och mer dödande.
Samtidigt konstaterar alltfler politiker retoriskt att det finns inga militära lösningar på den ena konflikten efter den andra, först Irak, sedan Afghanistan och nu Syrien.
Svenska politiker har också försökt överträffa varandra i samma ”beslutsamhetens” anda.
När den ryske presidenten Putins aggressiva politik upplevs som ett hot mot freden, då är det militära lösningar och förstärkt våldskapacitet som åsyftas.
Medlemskap i NATO, en organisation som bara har militära lösningar som kompetens, framställs som den bästa lösningen.
Är det inte just detta ”terroristerna” vill: fullskaligt krig och utförsäljning av de demokratiska och humanitära värden som vi i andra sammanhang vill att hitflyende ska anpassa sig till.
Men vad är då alternativet till att möta våld med våld?
Hur ser det motstånd mot orättvisor och våldshandlingar ut, som inte svarar med samma metoder som dem man blivit utsatt för?
Om vi inte har svar på den frågan beror det på att vi inte satsat en bråkdel av det som våra militära satsningar kostar på att planera och utbilda för civila ickevåldsmetoder för motstånd.
Det handlar om en mentalitetsförändring som innebär att vi inte omedelbart tänker i militära termer när hot inträffar.
Det handlar om att tänka långsiktigt, både den långa historien som lett fram till dagens våldsutbrott, och insikten att vad vi sår idag får vi skörda i framtiden.
Vill vi fred för våra barnbarn så måste vi till varje pris undvika våldssådd idag och i morgon. Vapenbruk leder inte till fred och säkerhet.
Vi måste våga tänka försoning mot det förflutna och mod att göra annorlunda mot framtiden.
Jesus talade om att älska sin fiende, vända andra kinden till, inte möta ont med ont utan med gott.
”Kraftfullhetens” förespråkare har ofta förlöjligat denna position. Också bland Jesus egna efterföljare har den upplevts som lite pinsam.
Men den historiska sanningen är att inget annat förhållningssätt visat sig mera kraftfullt.
Kan vi inte ta till oss den sanningen en gång för alla, pensionera ryggradsreflexerna och satsa på alternativet till dagens ”vi ska krossa dem”-reaktioner?
En ögonblicksbild från Paris: en liten pojke sitter på sin pappas arm och de tittar på alla blommor och ljus utanför en av de platser som drabbats av våldsdåden.
Pappan försöker förklara vad som hänt. Pojken frågar om vi inte ska försvara oss mot våldsverkarna. Det är det vi gör, svarar pappan, med alla dessa blommor och ljus. Pojken accepterar svaret.
Det är med blommor och ljus vi ska försvara oss, upprepar han.
Den som vill fred måste nog reflektera över den lilla pojkens ord och fundera över vad de kan betyda i en värld som satsar miljarder på att utveckla en förstörelsekapacitet som hittills bara mångfaldigat terroristernas antal.