Bostadsbubblan kan krascha när som helst, varnar Konjunkturinstitutet. Och sprider panik i medierna: 90-talet i repris vevas upp med fallande BNP, ännu större arbetslöshet och annat elände.
Vad är det då som ska krascha? Att bubblan man talar om består av ständigt stigande priser på bostadsrätter och villor förstår jag.
Men hur ett stopp för prisuppgången eller ens fallande priser på nya bostadsköp skulle kunna leda till en samhällsekonomisk kris förstår jag inte.
Visserligen kommer ett antal människor att tycka att de betalat (och lånat) för mycket för de bostäder de köpt de senaste åren.
Men de enda som gör finansiella förluster vid ett prisfall är de som köpt bostadsrätter eller villor inte för att bo där utan att för att sälja dem med vinst. Och deras problem torde inte välta samhällsekonomin.
Sedan går det att hävda att upplevelsen hos ett betydligt större antal av att vara mindre rik än man trott skapar större försiktighet med konsumtionen. Det blir i så fall en långsam process, ingen krasch.
Enda förklaringen till paniken är att man likställer dagens bostadsbubbla med 90-talets fastighetskris. Men den uppstod inte på bostadsmarknaden utan i den inflationsdrivna marknaden för kommersiella lokaler av alla slag, liksom tomtmark.
Den hade gödslats under ett par årtionden av stigande byggnadskostnader som gjorde fastigheter till attraktiva spekulationsobjekt. Fastighetsbolagen lånade, köpte och sålde tills inflationskonjunkturen bröt ihop och med den hela låne- och spekulationsbubblan.
Priserna föll liksom bolagen.
Under fastighetskrisens första tid ingick jag i Nordbankens (numera Nordea) styrelse. Banken hade då större utlåning till villor och bostadsrätter än någon annan svensk bank.
Men kreditförlusterna på bostadslån, som inte klarade räntor och amorteringar, var obetydliga jämfört med fastighetsbolagens konkurser. Ändå hade låntagarna drabbats mycket svårare ekonomiskt än att värdet på deras hus sjönk.
Räntorna steg kraftigt och skatteavdragen reducerades. Men villaägarna bet ihop och sparade på annat för att få råd med räntan. Att behålla bostaden var viktigt. I själva verket bidrog de till att Sverige tog sig ur krisen.
Sverige är idag ingen inflationsekonomi; Riksbanken stretar tvärtom för att höja inflationstakten.
Prisuppgången på bostäder är alltså inget symtom på en samhällsekonomisk kris utan på ett tyvärr långvarigt marknadsmisslyckande: tillgången på bostäder är långt mindre än behovet (och dessutom geografiskt fellokaliserad).
Den köpkraftiga efterfrågan riktar därför in sig på den enda del av marknaden som i någon mån fungerar, dvs där bostäder kan köpas.
Eftersom politiska förutsättningar saknas för att göra något åt den del som inte fungerar, dvs hyresmarknaden, har debatten koncentrerats på att minska den efterfrågan som finansieras med lån.
Det talas om slopade skatteavdrag för räntor, amorteringskrav och/eller lånetak men få vill ta ansvaret att göra något. (Ännu färre drar upp villaskatten ur dess grav.)
Jag kan bara tolka Konjunkturinstitutets utbrott som ett skrämskott för att få detta slags tal att övergå i handling.
Men beklagligt är att dess chef äventyrar institutets anseende med sådana metoder.