Miljöpartiet, med rötter inte bara i miljö- och kvinnorörelsen utan även i fredsrörelsen, tycks vara på väg att kompromissa sig in i en regering ledd av en Stefan Löfven, om man får tro intervjun med partisekreterare Anders Wallner i SVT Agenda i söndags.
Det är djärvt. Kanske rent av dumdristigt.
Inte bara det att Stefan Löfvens socialdemokrati har en air av fossil över sig när det gäller allt från miljöfrågor till fredsfrågor. Riksdagen har dessutom en sammansättning som medför att gröna statsråd riskerar att bli medspelare i en utveckling som går på tvärs mot vad partiet säger sig vilja uppnå.
Förhandlingssituationen är således usel. Pimpa detta med att längtan efter att bli statsråd lätt kan bli större än längtan att förändra samhället. Då är man på hal is. Bräcklig dessutom. Inte minst när det gäller ideologiska grundbultar som försvarspolitik. Grön erfarenhet av det finns.
De tyska grönas frontfigur Joschka Fischer tvingades, när han blev Tysklands utrikesminister, åka till Washington för att be om ursäkt för allt han sagt, skrivit och tänkt som ledare för de tyska gröna. Han fick ta avstånd från såväl sin kritik av Nato som sitt partis pacifistiska hållning.
Den gröna Fischer blev till slut blev den som – jag citerar Per Gahrton från boken Maskrosbarn – ”aktivt ledde Tysklands första anfallskrig efter Hitler”. Per ställer sedan den retoriska frågan: Har man inte gått för långt då?
I svensk kontext kan man fundera över om inte ett parti som Miljöpartiet går för långt om man under sin tid i regeringen beslutar om militär upprustning, ytterligare närmande till Nato och miljardbeställningar av nya JAS-plan.
För ett parti där vi tvingats ha styrelsemöte på kåken – Per Gahrton satt i fängelse på 80-talet för att ha vägrat repövning som protest mot att Sverige skulle lägga ner miljarder på ett offensivt nytt militärplan vid namn JAS Gripen – måste nog detta betraktas att gå för långt.
Annika Nordgren Christensen – tidigare miljöpartiets pacifistiskt inriktade ledamot i såväl försvarsberedningen som riksdagens försvarsutskott – är numera uppskattad och ofta anlitad ledamot av Krigsvetenskapsakademien och förespråkare för såväl allmän militär upprustning, nya JAS-plan som svensk anslutning till Nato.
Så fort kan det gå att hamna nära Löfven i försvarsfrågan. Annikas väg kan säkert vara ett mentalt stöd för Miljöpartiets förhandlare om man kompromissar sig sönder och samman.
Det vore förstås tragiskt för ett parti som har sina rötter i fredsrörelsen. Den är tillräckligt tilltufsad idag för att behöva betrakta att också MP anammar idén om upprustning i en värld som redan upprustats åt helvete för mycket. Någon måste stå för något annat än vanvettet i nya upprustningsspiraler och jobbskapande i vapenindustrin.
Frågorna man måste ställa sig kan, när man sitter mitt i förhandlingssmeten, kännas jobbiga. Hur långt kan man gå för att få makt – åtminstone formell sådan – utan att på vägen förskingra de idéer som man ursprungligen sökte makt för att genomföra? Vad var det egentligen vi ville?
Man kan till och med fundera en vända över hur det kom sig att partiets grundare hamnade på kåken.