För drygt sju år sedan gav David Eberhard ut en liten betraktelse, ”Ingen tar skit i De Lättkränktas Land”, vari han drev tesen att vi blivit alltför känsliga i en alltmer överbeskyddande tillvaro. Boken fick en njugg recension men var inte utan poänger.
Verkligheten har sedermera givit honom rätt.
Senast igår, då Twitterkontot YB-Södermalm fick löpa gatlopp efter ett mindre lyckat försök till att skämta på Twitter.
Mycket av de postmoderna ”normkritiska” och identitetspolitiska föreställningarna har kommit från den amerikanska universitetsvärlden och så småningom recipierats hos oss: Rätten att slippa bli kränkt innefattar i denna idévärld helt enkelt att slippa bli emotsagd.
Inga sanningar finns och ”en åsikt är så god som en ann”.
I sociala medier skapas (liksom även i verkliga livet) bubblor där obehagliga åsikter hålls borta och deltagarna i ekokammare kan förstärka varandras trygga konforma budskap.
Utanför den fredade zonen finns elaka meningsmotståndare, inklusive ”troll” och förprogrammerade robotar, som sprider hat och är ute efter att kränka.
”Näthat” har etablerats som begrepp och har nått det svenska utredningsväsendet. Tidigare i år föreslogs lagändringar för att komma åt företeelsen.
I balansen mellan yttrandefrihet och integritetsskydd ges det senare alltså större tyngd. Det är inte helt invändningsfritt.
Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet men är inte absolut. Hets mot folkgrupp och ärekränkning är två exempel på undantag.
I sin kommentar till MR-konventionen om yttrandefrihet har dock FN:s människorättskommitté, som skall skiljas från FN:s råd för mänskliga rättigheter, där en del sittande stater knappast är föredömen i MR-sammanhang, förordat att förtalsbrott avkriminaliseras.
Den nuvarande svenska trenden om ökad kriminalisering av ”näthat” går alltså på tvärs mot denna rekommendation.
Ett annat påpekande är viktigt att göra. Det som är brottsligt i ”levande livet” är brottsligt också om det sker i den digitala världen, exempelvis på sociala medier.
Olaga hot är olaga hot oavsett om det sker på gatan eller på Facebook. Polisen har att utreda båda fallen, även om metodiken kan skilja sig åt.
På Twitter har nu två poliser raljerat kring kränkthet. Reaktionerna på sociala medier blev så häftiga att poliserna backade.
Det var synd. Men ”Ingen tål skämt i De Lättkränktas Land”.
En generation unga som vant sig vid en auktoritetslös och oemotsagd tillvaro ser det mesta som en kränkning. Men ett skämt är ingen ”kräkning”, även om det är dåligt eller smaklöst.
Att tåla påpekanden, tillsägelser och få mothugg, raljanta eller ej, är att vara vuxen. Så, väx upp! Oavsett ålder.
Hur poliser, och andra offentliga befattningshavare, använder sin yttrandefrihet på sociala medier är en annan sak och värd en egen diskussion. Men dåligt omdöme är ej straffbart.