Stora lönsamma delvis statligt ägda företag som Telia Sonera vägrar att infinna sig till förhandlingar om så kallad privatkopieringsersättning, vilket gör att frågan om ersättning till kulturskaparna måste behandlas i långa domstolsprocesser.
Resultatet blir att ersättningen som i många fall resurssvaga dramatiker, författare, skådespelare och musiker har rätt till fördröjs år efter år.
Möjligheten att spara en kopia av en tv-serie, film eller ett musikstycke på sin dator, set top-box eller telefon är en viktig del av vår moderna kulturkonsumtion.
Detta är lagligt genom en begränsning i ensamrätten som kulturskaparna har till sina verk. Vi tycker det är bra och rimligt att möjligheten finns men självklart måste vi kulturskapare då kompenseras, vilket också EU-rätten kräver.
I Sverige finns ett kompensationssystem som sköts av parterna på marknaden: vår egen organisation Copyswede, förhandlar med elektronikindustrin om ersättningar, som sedan fördelas vidare till kulturskaparna.
Det svenska systemet stöds av alla partier i riksdagen – eftersom det fungerar väl. Lagen är modern och teknikneutral, så att ny teknik omfattas utan att lagen behöver skrivas om.
Ersättningarna förhandlas löpande mellan parterna, och kan sättas ned delvis eller till noll om privatkopiering inte förekommer
Administrationskostnaderna för systemet är låga i en europeisk jämförelse och ersättningen har inte heller lett till högre priser på elektronik.
Under senare år har dock elektronikföretag i Sverige gjort allt de kan för att försvåra för kulturskapare att få de ersättningar man har rätt till.
Svenska företag som Telia Sonera och Sony Communications, men även internationella giganter som Samsung, har gjort allt för att politiskt och rättsligt försvåra för våra medlemmar – författare, dramatiker, skådespelare och musiker och andra kulturskapare – att få den ersättning de har rätt till.
Alla dessa rättsliga processer försvårar, fördyrar och fördröjer för kulturskapare att få sin ersättning. Hittills har företagen inte vunnit en enda rättslig strid mot kulturskaparna. Trots detta fortsätter agerandet.
Att stora kända varumärken agerar på detta sätt mot skaparna av den kultur som bidrar till att skapa värde och att driva försäljningen av deras produkter är både orimligt och oseriöst.
Det rimmar dessutom illa med de etiska principer man påstår sig leva upp till på andra områden.
Att företag betalar för möjligheten att privatkopiera – en möjlighet som deras produkter skapar och som de själva tjänar pengar på – är i själva verket både rimligt och rättvist.
I uppdraget att maximera vinsten inom dessa företag ingår kanske att försöka skjuta över kostnaden på skattebetalarna och statsbudgeten. Det är dock svårt att se varför politiker och skattebetalare skulle plocka upp elektronikföretagens nota.
Inte bara politiker har anledning att vara skeptiska. Kulturskapares erfarenhet av system där kulturbudgeten ska betala för privatkopiering är dåliga.
Ersättningarna tenderar att falla över tid trots att kopieringen inte gör det och privatkopieringen vägs helt orimligt mot andra kulturutgifter.
Det är nu hög tid att elektronikföretag slutar klaga över att de måste betala för innehåll samtidigt som de gör vinster som ter sig astronomiska jämfört med våra medlemmars inkomster.
Företag som Telia Sonera, Sony Communications och Samsung måste sluta beröva kulturskaparna de ersättningar de har rätt till och istället infinna sig vid förhandlingar och betala sin egen privatkopieringsnota.