VALET I TURKIET Söndagens val blev en protest mot det turkiska regeringspartiet AKP som för nio år sedan gav förhoppningar om mänskliga rättigheter till kurder men som av någon anledning vänt kurderna ryggen sedan november 2009. Valet blev en succé för kurdiska kandidater som nästan fördubblade sina platser i parlamentet i Ankara. Kurderna kommer aldrig mer ha förtroende för AKP, skriver journalisten Kurdo Baksi.
I fredags landade jag i min barndomsstad Diyarbekir i den turkiska delen av Kurdistan. Orsak: Jag ville på plats följa ett val där man kunde propagera på kurdiska på valmöten och i vissa regionala tv-kanaler för första gången i landets historia.
Borde jag inte vara nöjd?
Nej! Låt mig förklara.
Söndagens val var oerhört viktigt för Turkiet men framför allt för landets 20 miljoner kurder som fortfarande nekas kurdisk identitet, språk och existens i den turkiska författningen. Söndagens val blev därför en protest mot det turkiska regeringspartiet som för nio år sedan gav förhoppningar om mänskliga rättigheter till kurder men som av någon anledning vänt kurderna ryggen sedan november 2009. AKP-partiet med statminister Recep Tayop Erdogan lovade att lösa kurdfrågan och kurder trodde att deras önskemal hade förståtts av AKP. Lösningen av kurdfragan hette först demokratipaketet, senare kurdpaketet. Lösningen visade sig vara på AKP och Turkiets villkor inte på kurdernas drömmar, önskemal och villkor. För att lura EU startade Ankara en TV-kanal på kurdiska som inte har juridiskt stöd i den turkiska författningen och kan stoppas vilken dag som helst. Trots en TV-kanal på kurdiska förbjuder man många gånger kurdiska sånger och kurdiska namn som innehåller bokstäverna q, x och w eftersom dessa bokstäver inte finns i det turkiska alfabetet. (Internetadresser som börjar på www bryr man sig inte om!)
Slutsats: Den turkiska staten och det regerande AKP-partiet ser inte kurderna som ett eget folk eller som en nation. Inte ens som en egen minoritet utan som gästarbetare. Ja, ni läste inte fel! Kurderna trodde att AKP var en muslimsk-nationalist som skulle betrakta kurderna som en egen nation i den muslimska gemenskapen. Historien har visat att AKP är ett turkiskt-nationalistiskt parti och vill bara turkifiera kurderna långsamt.
Därför satsade kurder på kurdiska kandidater.
Visst röstade varannan väljare i Turkiet på AKP-partiet i söndags (Man får gå till 1950-talet för att hitta ett liknande valresultat) men kurderna är utan tvekan valets andra segrare. Kurderna som p g a parlamentsspärren 10 procent inte kunde delta med ett eget parti utan bara som oberoende kandidater chockerade det turkiska politiska etablissemanget. För att AKP-partiet ska kunna genomföra grundläggande ändringar i den turkiska författningen kommer de behöva hjälp av kurderna. I och med att alla prokurdiska partier i Turkiet bildat en koalition för att öka kurdernas närvaro i Ankara-parlamentet och enats kring gemensamma mål måste AKP lyssna på dem och vara tillmötesgående.
36 kurder erövrade mandat i Ankara-parlamentet och många av dem är respekterade, rutinerade och välkända ansikten bland såval kurder som turkar. Det är också ett rekord och kurdernas glädje känner inga gränser. Kurder har anledning att vara glada. I det föregående valet hade kurder bara 20 parlamentsledamöter.
Alla de invalda 36 kurdiska parlamentsledamöterna kommer pressa Erdogan ifråga om kurdernas rättigheter. Hur den turkiska regeringen ska agera gentemot kurdernas krav är mycket intressant men en sak är saker: Kurderna kommer aldrig mer ha förtroende för AKP!