Nog är det ödsligt. Alla dessa övergivna hem kringströdda runtom i hela Sverige. Tomma på människor.
Det finns aldrig några familjer därinne som på kvällskvisten gör sig redo för nattens vila.
Det hörs inga godnattsagor eller ”Gud som haver”. Inga barn som om morgonen vaknar före sina föräldrar och ber om en bredd macka.
Nej, tomma och tysta ligger de där, runtom i hela landet, alla dessa övergivna hem. Församlingshemmen.
Nog för att det finns fullt med verksamhet om dagarna. Då är där gemenskapsträffar och bibelsamtal och samtalsgrupper. Då fylls salarna och rummen med kött och blod, liv, människor som vill vara andra nära.
Och hur funktionella är inte dessa församlingshem? Stadiga och rymliga, väl inredda, med varma textilier, i regel med stora kök där man kan tillreda måltider för stora mängder människor, ett flertal toaletter och med lekrum för barnen.
Jag tänker på alla dessa tusentals lokaler, i Svenska kyrkans ägo, samtidigt som jag läser om hur antalet flyktingar som söker asyl i Sverige på senaste tiden har ökat från 3000 i veckan till 6000 veckan, och om hur svårt det är för berörda myndigheter att hitta lämpliga boenden för alla asylsökande.
Jag tänker på alla dessa rymliga, funktionella, fullt inredda (församlings-)hem som står tomma natt efter natt, samtidigt som nyheterna sköljer över mig om att vi nu har de största flyktingvågorna sedan andra världskriget.
Över 60 miljoner kvinnor, män och barn befinner sig på flykt. Och de behöver någonstans att bo!
Jesus ord ekar i mitt huvud:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig…Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”.
Påven Franciskus har uppmanat alla romersk-katolska församlingar att ta sig an en flyktingfamilj och två familjer från Syrien har redan fått ett boende inne i Vatikanen.
Svenska Kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, står lika tydligt på flyktingarnas sida, när hon i en artikel i Sydsvenskan talar om att ”Människor i nöd behöver hjälp. Bibeln betonar gång på gång ansvaret vi har just för främlingar och hemlösa. Jesus identifierade sig med dem”. Liksom ”I längden kan ingen bevara sin värdighet som människa samtidigt som grannarnas värdighet trampas på”.
Det som ärkebiskop Jackelén här säger om människan gäller i lika hög grad om kyrkan som institution.
Svenska Kyrkan kan inte bevara sin värdighet som kyrka, samtidigt som andra människors värdighet trampas på.
Det är dags för oss att öppna våra dörrar. Det är på tiden att varje församling i Svenska Kyrkan följer exemplen från de enstaka församlingar runtom i landet som redan upplåtit sina lokaler för boenden åt asylsökande.
På så sätt skulle vi kunna bereda ett tillfälligt hem åt tiotusentals flyktingar, runtom i hela vårt land. Viljan att hjälpa till finns överallt. Vi skulle inte sakna frivilliga som kunde hjälpa till med allt det praktiska.
Om kvällarna skulle inte rummen gapa tomma längre. Från de tidigare så beckmörka fönstren, skulle det strömma ljus.
Församlinghemmen skulle bli det som de utger sig för att vara, just hem, en plats för människor att finna trygghet på.
Mitt intellektuella jag känner skam inför bara tanken: ”hur kan du överhuvudtaget komma på ett så naivt förslag?”, ”tror du att så här svåra samhällsproblem kan lösas så lätt?”.
Samtidigt, i skuggan av skammen, ekar alltjämt orden från min Frälsare:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig…Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”.