Angående temat konsten och yttrandefriheten har problematiken med hot och kränkningar mot konstnärer lett till självcensur. I varje fall enligt en rapport som Sara Lönnroth har skrivit.

Först som sist skall man komma ihåg att konst är en gränsöverskridande verksamhet.

Vanligtvis är detta bara en schablon utan större betydelse men emellanåt är det på allvar.

Konstnärer ifrågasätter rådande normer och åstadkommer då en provokation. En sådan ger av helt naturliga skäl upphov till reaktioner.

I den bästa av världar skulle sådana reaktioner framföras på ett civiliserat sätt men dit lär vi aldrig komma.

Betraktarnas skara är sammansatt och man kan lugnt räkna med att det bland reaktionerna kommer att dyka upp kränkningar, hot och även våld. Detta är inget nytt.

Man kan till exempel erinra sig Joseph Beuys performance i Aachen 1964 då han inkasserade en snyting och lät sig fotograferas med blödande näsa.

Så blev attacken mot honom en del av hans konst. Och i det här fallet skrevs konsthistoria.

Att man kan göra så betyder inte att våld mot konstnärer i något sammanhang är acceptabelt.

Den rapport som omtalades ovan handlar dock inte om våld mot konstnärer. Vad jag kan förstå finns det inget sådant fall som behandlas. Jag skulle tycka att rapporten borde ha uppmärksammat att det faktiskt förekommer grovt våld.

Gatukonstnären Dan Park har vid upprepade tillfällen misshandlats.

Förmodligen är det så att rapporten har en politisk inriktning som utesluter Park. Han har uppträtt politiskt inkorrekt och då förbigår man detta med tystnad.

Med andra ord är fysiskt våld, åtminstone tills vidare och enligt rapporten, inget problem.

Det finns förstås det islamistiska våldet men det kan vara så våldsamt att självcensuren har blivit i det närmaste total.

Behovet av att göra någonting åt det tycks inte heller vara särskilt stor. Dessutom hamnar detta lätt i fel politiska fålla.

Så har vi hot och kränkningar.

Konstnärerna blir, som det framgår av rapporten, skrämda och psykade.

Nu får man förstå att om en konstnär arbetar med uttalat ifrågasättande av normer för detta med sig risker för reaktioner.

Riskerna tycks alltså bestå av diverse hot och otrevliga uttalanden.

Eftersom jag själv har mycket stor erfarenhet av sådant tror jag att den bästa metoden är att lära sig sortera materialet.

Praktiskt taget allt brukar handla om mer eller mindre infernaliskt munväder. Är man en känslig person får man nog fundera på om man inte skulle ägna sig åt stillsammare konstprojekt.

Har man kapacitet att ta itu med det ser man snart att enformigheten är närmast bedövande och för min del ser jag det mesta som ”gäsp…gäsp”, ”säger du det…”

Man kan givetvis anmäla och jaga hotare men det är en metod som man bör reservera till sådant material som verkar ha någon substans. Att försöka sig på att jaga kreti och pleti är ett Sisyfosarbete.

Reaktioner i form av hot och kränkningar visar en sak, nämligen att överskridandet och ifrågasättandet har fungerat.

Kommer det inga starkare reaktioner har väl inga normer blivit utmanade.

Mekanismen har funnits så länge vi har haft det moderna konstbegreppet: konstnärerna utmanar och delar av publiken rasar.

Härliga tider, strålande tider, det finns fortfarande gränser som kan och eventuellt bör utmanas.