I konsten liksom i allting annat är aktualitet huvudsaken.
Nimisbranden passar lägligt in i hela diskussionen om hatets betydelse för vår tid. Hat är visserligen en ofrånkomlig mänsklig egenskap men numera är kommunikationsvägarna otaliga.
Hatet florerar och den här branden ter sig som en metafor för hatets vidare flöde: Från hat till hot till handling.
Det sista steget är inte så vanligt och i det här fallet drabbades bara ett konstverk. Jag menar att konstverk är utmärkta objekt för hatutbrott: Ju mer de vandaliseras, ju mer växer de. För så ligger det till med konst, skall det bli något av den får den vara kontroversiell och ju högre vågorna går desto intressantare blir det.
Vad som är motivet bakom Nimisbranden är svårt att säga men det finns många goda skäl att rikta ett hat mot Vilks och hans bravader.
Vi har det gamla missnöjet med olovligt bygge på naturreservat och irritationen över myndigheternas ständigt misslyckade försök att få bort det.
Så har vi också allt det som tillkommit i spåren efter rondellhunden: Han kostar för mycket, han skall skylla sig själv och möjligen skulle det också kunna vara en islamistisk markering.
Man får inte heller glömma bort att jag är överexponerad i medierna och det höjer ganska självklart hatets temperatur.
Nimis utgör en scenografi för ett processuellt-relationellt verk. Det betyder att de aktiviteter som uppstår genom människornas ingripande och reaktioner är det egentliga verket – ett skådespel i en given scenografi.
Mestadels är handlingarna vänliga när det handlar om utflykter, naturupplevelse, klättring och så vidare.
Vandalism är kraftfullare bidrag som brukar skapa fascinerande historier. Under verkets mer än 30-åriga historia har det förekommit flera brandattentat.
Det mest förödande inträffade 1985 då 2/3 försvann i lågorna. Efter det byggde jag glesare vilket har gjort det svårare att få till stånd mera heltäckande bränder. 1997 brann ett stort torn men det kunde ganska snart återställas.
Det kusligaste av brandincidenterna är den minst kända som inträffade 1983. Då hade några tagit sig till platsen med en båt, dränkt in delar av verket i bensin och placerat en tidsinställd ”bomb” på lämplig plats. Men innan något hade inträffat anlände en dansk småskola med föräldrar på utflykt.
Barnen klättrade glatt runt i skulpturen och alla var ovetande om den katastrof som vilade över idyllen.
Lyckligtvis upptäckte barnen ”bomben” och råkade ovetande desarmera den.
Hat är naturligtvis ingenting nytt och det kommer alltid ha en plats där människor finns. Men idag har vi fullt utvecklade kommunikationsmöjligheter för spridning.
För att göra något av dessa starka energikällor kan konsten hjälpa till genom att dirigera dem mot lämpliga objekt.
Den här gången blev det en förstärkning av ett konstprojekt. Den som inte har ett konstprojekt att tillgå kan skapa ett stycke teater genom att distansera sig från att ta det personligt.
Vi kan hur som helst trösta oss med att det vanligen inte blir någon verkställighet av förärliga hot och hat.
Skulle det vara nödvändigt för någon att gå hela vägen, sikta då på ett konstverk så omvandlas hatet till en kulturgärning. Eller åtminstone en B-film.
