Jag älskar idrott i alla dess former; allt från att se vuxna män och kvinnor jaga en liten boll till att se någon simma på världsrekordtid i en bassäng.
Det går tillbaka till barndomen, då min far ständigt köpte nya målvaktsutrustningar, klubbor, skidor, pingisracket – naturligtvis var det ett Stellan Bengtsson.
Han gav inte upp sina förhoppningar om mig på OS-pallen förrän han gav mig den där gitarren, som visade mig vägen åt ett annat håll; det håll som passade mig!
Idrott kan lyckligtvis även upplevas i tv-soffan, gärna med övriga familjen.
Det var Vasaloppsmorgonen den första söndagen i mars och det var lördagar med tipsextra, en hoppfull tipskupong och ett engelskt ligalag att heja på tillsammans med pappa.
Höjdpunkten var OS. I vårt fall spelade det ingen roll om det var sommar eller vinter. Det skulle tittas, det skulle planeras och det skulle semestras runt detta.
Det är kanske därför som mina utlandsvistelser före vuxen ålder är ganska få, det var ju alltid OS eller VM i vad som helst, någonstans.
Det är därför som detta med bollar, klubbor, puckar och till och med små fjäderprydda annorlunda bollar gör att jag vrider mig i soffan samt gnäller och jublar, som om inget annat längre spelade någon roll.
Jag vet givetvis att sport inte är viktigt på riktigt, men när jag såg J-O i Barcelona 1992, eller Carro i Aten 2004, så kändes det så.
I mitt huvud har jag samlat den mest meningslösa information som finns – meningslös eftersom internet finns idag.
Tidigare har jag kunnat briljera med sådant som att Paavo Nurmi har en medalj mer än Mark Spitz fast de har lika många guld – jag tror det skiljer på en silvermedalj.
Stora mästerskap, de där svulstiga ögonblicken, tillfällena av förbrödring. Alla ser, alla vet, alla bryr sig.
Det är det jag älskar med OS, VM och idrotten i stort. Jag fick aldrig den där perfekta genen eller kanske mentaliteten för att fungera i sportens värld.
Men som åskådare live eller i soffan är jag svårslagen.
Så där är jag nu, på topp, när jag slår mig ner för att avnjuta mitt fjortonde sommar-OS.
Sitter man på ett guldägg som detta, som den internationella olympiska kommittén IOK gör, är det en självklarhet att försöka få ut så mycket man kan.
Under många år stod man emot reklamen, och fortfarande är arenorna reklamfria. Det känns uppfriskande.
Det är självklart att tv-rättigheter för OS varje år kostar mycket – ju större intresse, desto större kostnad.
Men. Detta gör att OS-sändningarna hamnar hos den som betalar bäst. Och här ser jag ett problem.
Om inte alla har tillgång till sändningarna, kommer intresset för tävlingarna att minska.
Jag tycker att idrott av nationellt intresse borde sändas i våra statliga kanaler utan reklam.
Vi alla borde betala för kostnaden för att se de riktigt stora mästerskapen.
Varför skulle då den som inte är sportintresserad vilja betala?
Jo, för att jag tror att idrott för människor samman. Det är i föreningslivet vi kan finna verktyg för integration. Redan nu vilar en stor del av denna samhällsutmaning på idrottens axlar.
För mig är det en självklarhet att ingen skall behöva betala extra för att få titta på de riktigt stora tävlingarna. Det ligger även i tävlingarnas eget intresse.
Ska vi betala så gör vi det gemensamt genom tv-licensen, och blir på så sätt befriade från övriga kostnader.
Jag tror på idrottsrörelsen, jag tror på föreningslivet, jag tror på OS och vill uppleva det på ett sätt som gör att jag slipper reklam.
Kalla mig bakåtsträvare, men jag tycker faktiskt att OS var bättre förr. När jag kunde se det.