Sverige har under lång tid utmärkt sig som en nation i framkant när det gäller frågor om bistånd och global utveckling, och den nya regeringen har gått ut med en uttalad ambition att driva en feministisk utrikespolitik.
De omfattande avskrivningar av biståndet till flyktingmottagande som nu sker innebär raka motsatsen till den reformagendan och sker på bekostnad av några av världens mest utsatta personer, till stor del kvinnor.
Det är en utrikespolitik som varken är feministisk eller strategisk. Om avskrivningsnivån ökas ytterligare måste det ses som ett misslyckande av finansminister Magdalena Andersson.
Enligt DAC-reglerna, de regler som givarländerna i OECD kommit överens om gällande bistånd, finns möjlighet till vissa avräkningar för kost och logi för flyktingar.
Detta är ett undantag i biståndshanteringen som Sverige vid ytterligare avskrivningar skulle utnyttja mest i Europa.
I dagsläget ligger dessa på en femtedel av biståndspengarna och den nuvarande prognosen är att de kommer öka betydligt.
Biståndsmyndigheten Sida samt en rad biståndsorganisationer har gått ut och kraftfullt varnat för konsekvenserna av detta, varningar som regeringen borde ta på största allvar.
Enligt Sida riskerar kraftigt minskade svenska biståndsanslag att leda till hotad mödrahälsa då 16 000 färre barnmorskor utbildas och 13 000 blir utan vidareutbildning.
Att färre flickor kan gå i skola i Afghanistan, att tusentals gravida och ammande kvinnor inte får behandling för undernäring i Sydsudan.
Det är minskade möjligheter att stötta civilsamhället i att motverka hedersmord och barnäktenskap i Palestina och att 7000 skolor blir fortsatt utan vatten- och sanitetsanläggningar vilket hindrar flickor från att gå till skolan när de har mens.
Självklart finns alternativa finansieringsmöjligheter för flyktingmottagandet som inte innebär ytterligare avskrivningar av biståndet. Lika mycket som flyktingmottagande nu ställs mot bistånd borde det ställas mot övriga poster i budgeten.
Alternativa vägar hade varit att höja skatten, fasa ut ränteavdraget eller helt enkelt höja riksdagens utgiftstak.
Det är också ett förmånligt läge för Sverige att låna pengar eftersom upplåningskostnaderna är nära noll och statsskulden är en av världens lägsta.
Dessa alternativa metoder borde finansminister Magdalena Andersson (S) överväga, innan hon sneglar mot biståndsbudgeten.
Andersson (S) bör också beakta det direkt kontraproduktiva i att skära ner på biståndet. Stora delar av biståndet är redan uppbundet i avtal som innebär att det ska gå till FN:s humanitära insatser i och omkring krigsområden.
Konsekvensen blir paradoxalt nog att avräkningar till förmån för flyktingmottagande riskerar att öka antalet människor som tvingas fly till Sverige. Avskrivningarna är varken feministisk eller hållbar politik.
Värnandet om asylrätten är den viktigaste principen att hålla fast vid i dagens samhällsdebatt.
Vi måste bevara Sverige som en guldåder av humanitet i ett grånande europeiskt landskap.
Allt annat skulle vara att gå emot våra humanitära åtaganden och svika de utsatta människor som flyr krig och förtryck.
Det är i situationer av stor förändring som vi påminns om våra värderingar och som vi måste välja att hålla fast vid dem. Därför kan vi inte kompromissa med asylrätten och inte heller med vårt bistånd.
Det är dags att vi visar både oss själva och omvärlden vilket Sverige vi vill vara.
Låt det vara en berättelse om politiskt ledarskap, principfasthet och mod.