Det några dagar kvar till klimatmötet i Paris. Den avskyvärda attack i Paris genomförd av Daesh har skakat oss alla i grunden. För mig finns bara ett möjligt sätt att förhålla mig till dessa två verkligheter.
Det är att se på klimatmötet som ett fredsmöte och kanske det viktigaste globala fredsmöte som någonsin hållits.
I Hollywoodfilmen ”Interstellar” slåss Matthew McConaughey mot torka, sand-stormar och människornas snara utrotning från jorden. Den enda grödan som finns kvar att odla är majs.
I en apokalyptisk scen kikar vi in i ett laboratorium där de sista majs-plantorna undersöks. ”Varje år försvann en gröda, förra året okra, året innan det vete”.
I nästa scen flyr amerikanerna, i tusentals i sina bilar genom majsfälten.
Filmen Interstellar är skruvad, men ligger nära det framtidsscenario som vi känner till; redan 2030 kommer vi att behöva 50 procent mer mat, 45 procent mer energi och 30 procent mer vatten.
Vi kan inte längre ignorera länken mellan klimatförändringar, flyktingkrisen och planetens ramar. Orden är forskaren Johan Rockströms på seminariet med Naomi Klein som ägde rum under veckan.
Syrienkrigets helveten föregicks av den värsta torkan på decennier, torkan drabbade jordbruket och slog ut det lokala samhället.
Människor på landsbygden var i snabb takt tvungna att söka sig in till städerna för att trygga sitt uppehälle, och detta skapade en enorm press på ett instabilt och odemokratiskt samhälle. Låter det som en Hollywood-film?
Redan år 2050 kommer världen enligt FN att ha 250 miljoner klimatflyktingar. Den här siffran justerades precis upp. Redan nu har vi 26 miljoner klimatflyktingar och av dessa är 20 miljoner kvinnor.
Av världens mest fattiga (1,4 miljarder) är 66 procent kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Könsmaktsordningens negativa effekter på samhällens konkurrenskraft och utveckling förstärks av klimatfrågan. FN har visat att kvinnor och barns utsatthet vid klimatkatastrofer är 14 gånger större än mäns.
Kvinnor står för majoriteten av jordbruksarbetet i de mest utsatta länderna och påverkas därför mest av den vattenbrist som uppstår när klimatet förändras. Det är därför kvinnor är nyckelaktörer i att lösa klimatfrågan.
Den utveckling vi ser är att tunga privata aktörer säkrar sin tillgång till ändliga och minskade resurser, såsom vatten och jordbruksmark, på bekostnad av små lokala jordbrukssamhällen.
Teknisk innovation kommer inte att räcka, enda vägen fram är social och ekonomisk innovation. Ska vi klara klimatet måste vi ha en hållbar och rättvis utveckling – men vi kan inte få en rättvis utveckling utan mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Det är vad kravet på klimaträttvisa i Paris handlar om. Klimaträttvisa är ett globalt fredsprojekt som överskrider nationsgränser och kulturella skillnader och där vi enade står upp för att möta ett gemensamt hot mot allas vår framtid.
Vi har resurserna och vi har tekniken. Frågan är om vi har politiker som förmår fatta de nödvändiga beslut som behövs för att säkra vår framtid.
Här finns en tydlig ideologisk skiljelinje mellan de klimatpolitiker som är beredda att ta strid för arbetet med klimaträttvisa och som ser kopplingen mellan fred, mänskliga rättigheter och klimat.
När Europaparlamentet röstade om sin ståndpunkt inför Paris röstade Moderaterna emot skrivningarna om att säkerställa arbetet med mänskliga rättigheter, jämställdhet och kvinnors rättigheter i klimatarbetet.
Dessutom ville hela Moderaternas partigrupp sänka utsläppsambitionerna efter 2050. Det är lindrigt sagt destruktivt i en tid när vi ser att hela vår framtida säkerhet är beroende av att EU tar ledarskapet i klimatfrågan.
Jag utmanar och uppmanar mina kollegor i EU-parlamentet att ta tydlig ställning för klimaträttvisa under förhandlingarna i Paris!