Varje år vid den här tiden släpper LO sin rapport om vd-löner, och varje år jämför de äpplen och päron för att plocka billiga poänger. Detta år är inget undantag.

De har nämligen valt ut den lilla grupp chefer som tjänar mest i Sverige, en liten grupp på 50 personer för näringslivet. Men de inte bara tagit deras löner utan dessutom inkluderat kapitalinkomster.

Syftet är att få så hög genomsnittslön som möjligt.

Sedan har de jämfört denna summa, inte med de bäst betalda arbetarna inklusive kapitalinkomster, utan med en genomsnittlig arbetare. För att få en så låg siffra som möjligt.

Genom att jämföra summor som faktiskt inte är jämförbara gör de varje år en poäng att skillnaderna är orimliga. Men de högst betalda industriarbetarna i landet tjänar över 43 000 kronor per månad. Varför inte jämföra med deras lön?

En vd:s kapitalinkomster har dessutom ingenting med jobbet att göra, utan kan ha intjänats genom sålda bostäder, för övrigt det enklaste sättet att bli rik i Sverige idag, eller med övning blivit bra på att handla med aktier på fritiden.

Lön ska jämföras med lön.

Jag undrar också varför LO utgår från att vanliga arbetare inte kan tjäna pengar på aktier. Man behöver nämligen inte ha gått på högskola för att vara bra på det.

Om man, i stället för att bara skapa rubriker, vill se hur verkligheten ser ut ska man titta på vad en vd i små- och medelstora företag tjänar. 96 procent av alla företag har 0 till 49 anställda, och 99,9 procent har upp till 249 anställda.

Majoriteten av landets vd:ar jobbar i företag med färre än 50 anställda. Där tjänar de inga mångmiljonbelopp per år, utan här är medianlönen ungefär 40 000 kronor.

De tjänar alltså mindre än den högst betalde industriarbetaren.

En av tio vd i små företag tjänade 2013 bara 34 800 kronor per månad. Sett till antalet vd i landet är denna grupp ungefär tio gånger så stor som gruppen högst betalda i de största företagen.

Om man ser till medianlönen för samtliga VD i landet 2014 var den 80 990 kronor, även det mindre än fackordförandena själva. De som nu står och pekar finger och skriker orättvisa.

Många fackordförande tjänar dessutom betydligt mer då en del förbund fortfarande låter dem ha lukrativa styrelseuppdrag, som extra lön vid sidan om. Kassören i Kommunal, Anders Berglund, tjänade på detta sätt över en halv miljon extra per år.

En vd har dessutom, till skillnad från en fackpamp som bekvämt lutar sig mot den svenska modellen för att få medlemmar och därmed intäkter, yttersta ansvaret för att få in pengar och hålla i kostnaderna så att företaget inte går under.

De bär ett tungt ansvar och människors hela uppehälle på sina axlar.

Denna vd-rapport är alltså ett klassiskt fall av att jämföra äpplen med päron, som LO försöker komma undan med varje år. Och det gör de. Rubrikerna handlar alltid om deras märkliga slutsatser, inte om verkligheten.

Istället för att bygga retorik på den svenska avundsjukan och medvetna missförstånd borde debatten handla mer om hur vi får fler företag. För utan företag, inga anställda.

Det är företagen som skapar jobb i Sverige, inte politiker och definitivt inte fackförbund. Mot bakgrund av den stora flyktinginvandringen kommer 100 000-tals personer att behöva jobb de kommande åren.

Så det viktigare än någonsin att se till att antalet företag blir fler och att de som finns vill och har råd att anställa folk. Att felaktigt måla ut företagare som giriga är bara kontraproduktivt.

Om skillnaden mellan anställda och chefer är för stort, borde fackpamparna städa framför egen dörr och sänka sina löner, innan de pekar finger åt andra.