Ja, det finns barn som lever under stor ekonomisk press, i välfärdens Sverige 2015.

Det kommer att bli än tydligare om ett par år, när många av flyktingbarnen som nu kommer till Sverige har börjat rota sig. Våra kommuner sluter inte upp ordentligt kring barn som har det tufft.

37 procent av kommunerna saknar direktiv för kostnader och insamlingar i skolan. 86 procent tar betalt för kulturskolan. 27 procent saknar riktlinjer för skollunch på utflykter.

Bara tio procent av kommunerna utbildar sin personal om problematiken bland barn i ekonomisk utsatthet.

Där har vi några av de siffror som finns i Majblommans nya rapport om barns villkor i svenska kommuner.

Ur ett barnperspektiv är många kommuners svar på enskilda frågor nedslående.

Det finns kommuner där man inte ens är medveten om att barn halkar efter i skolan digitalt, om att barn pådyvlas dolda avgifter för att det saknas riktlinjer eller om att elever inte kan välja vilken skola de vill för att det är dyrt för barn att ta bussen.

Men det stora bekymret är enligt Majblommans bedömning att endast ett fåtal kommuner visar upp en heltäckande förståelse för barns rättigheter i skolan och på fritiden.

Av rapporten framgår att bara en minoritet har antagit särskilda handlingsplaner mot ekonomisk utsatthet bland barn. Endast sju procent av de svarande uppger att en sådan plan finns och används. Detta är mycket beklagligt.

En gedigen handlingsplan mot det som brukar kallas barnfattigdom gör skillnad.

Den formulerar kommunens specifika problem ur ett barnperspektiv, kopplar dem till gällande rätt, föreslår ett koppel av åtgärder och tillhandahåller verktyg för revision.

Den påvisar dessutom politisk vilja och signalerar ytterst att den högsta politiska ledningen så väl som tjänstemän och skolledningar visar respekt för Barnkonventionen.

En handlingsplan borde kort sagt vara obligatorisk för alla kommuner. Det skulle underlätta för kommuner som menar allvar med att de vill tillvarata barns rättigheter enligt skollagen och socialtjänstlagen i ljuset av Barnkonventionen.

Givetvis är ett kommunalt dokument inte saliggörande. Självklart måste varje kommun jobba hårt för att förverkliga visioner och bevaka beslut, varje dag.

I vår rapport konstateras att årets bästa barnkommun, Örebro, i princip räknar med att behöva hantera bakslag i vardagen.

Riktlinjer och goda ideal kommer inte alla barn till godo över en natt.

Men när en vettig och långsiktig handlingsplan förankras hos så väl politiker och tjänstemän som hos personalen närmast barnen skapas medvetenhet, debatt och sannolikt en vilja att göra rätt.

Vi kan konstatera att de kommuner som jobbar systematiskt och uthålligt i högre grad följer skollagen och socialtjänstlagen när det gäller barns villkor och rättighet.

Majblomman har funnits för dem sedan början på förra seklet, och vi lär finnas ett bra tag till.

Vi har alltid jobbat sida vid sida med det offentliga och är fortsatt redo att agera som en del av civilsamhället.

För även om vi i dag har en välfärdsstat, så är det tufft att vara liten i en familj på marginalen eller att vara ensamkommande flyktingbarn.

Då gäller det att samhället sluter upp, på ett strategiskt och korrekt sätt.

Det räcker inte med punktinsatser. Pålästa, breda grepp på högsta nivå behövs för att tackla det som brukar kallas barnfattigdom.