Det blåser misogyna vindar över världen.
I USA har den nyvalde presidenten stoppat amerikanskt bistånd till internationella organisationer som arbetar för preventivmedel och säkra aborter och i vårt grannland Polen försökte regeringen så sent som i höstas att skärpa en redan restriktiv lagstiftning med ett förslag som skulle inneburit att abort förbjöds även vid våldtäkt eller incest, allvarliga fosterskador eller när kvinnans liv var i fara.
Även här i Sverige vädrar den grupp människor som inte anser att kvinnor bör ha rätt till sin reproduktiva hälsa morgonluft.
Taktiken för dagen, när det inte visat sig vara särskilt effektivt att åka runt och vifta med bilder på blodiga foster, är att skjuta in sig på barnmorskorna och hävda att de borde ha ha rätt att slippa delta vid aborter.
Under den hopplöst genomskinliga täckmanteln samvetsfrihet och genom att försöka blanda bort korten med inpass om värnplikt (som Elisabeth Sandlund i Dagen 25/1) och eutanasi försöker konservativa opinionsbildare låtsas som att frågan inte handlar om abort eller om att bakvägen försöka begränsa kvinnors rätt till sin egen kropp.
Men det är precis vad det gör.
Skribenten Frida Park menar i Expressen (26/1) att ”om man skulle ge barnmorskor rätt till samvete innebär det samtidigt ett erkännande att abort inte är en etiskt okomplicerad fråga”.
Vad hon i praktiken efterfrågar är ett offentligt ifrågasättande och skuldbeläggande av de kvinnor som ofta med sorg i hjärtat ansöker om att få göra abort.
När Anna Ekelund Nachman i Dagens Samhälle (2/12 -16) driver på för särskilda abortsköterskor handlar de om samma sak. Den kvinna som väljer bort ett ofött barn skall minsann veta att det hon gör att så förfärligt att det krävs speciell personal för hantera henne.
En sådan ordning skulle rimligtvis också i förlängningen leda till att den kvinna som kommer in till förlossningen för att efter 18 eller 20 veckors graviditet avbryta på grund av allvarliga fosterskador kan sorteras ut och bort av vissa barnmorskor.
Är det så en empatisk, trygg och rättssäker vård ser ut? Nej, det är det inte.
Erfarenheterna från de länder där vårdpersonalen har rätt att godtyckligt sätta sina egna religiösa eller moraliska uppfattningar före sjukvårdslagstiftningen och den vårdsökande enligt konceptet ”patienten sist” förskräcker.
I bland annat Storbritannien och Italien har kvinnor trots att de på papperet har lagen bakom sig, i praktiken svårt att få tillgång till abort.
När ingreppen väl blir av fördröjs det ofta eftersom kvinnan tvingas vänta tills ”rätt” personal är på plats, vilket skapar onödigt lidande och ökar risken för komplikationer. Problematiken handlar dessutom sällan bara om själva aborten i sig.
De samvetsömma vägrar dessutom att delta i för- och eftervård, rådgivning eller hantera preventivmedel.
I Frankrike gick det för några år sedan så långt att apotekspersonal ansåg sig ha rätt att vägra expediera p-piller, vilket Europadomstolen tack och lov markerade kraftigt mot.
Ingen som är det minsta påläst kan undgå att känna till konsekvenserna av att avbrytande av havandeskap skambeläggs och trygg abortvård görs otillgänglig.
Därför är det helt oacceptabelt att man försöker spela naiv och gör frågan om samvetsfrihet till något annat än vad den är; ett försök att begränsa och förminska halva delen av befolkningen och slå fast att en kvinnas värde är samma som ett embryos.
Det är en självklarhet att individer som hyser sådana åsikter och som kräver att i sin yrkesroll få agera i linje med dessa inte hör hemma inom svensk offentligfinansierad kvinnosjukvård.
Vill de abortvägrande barnmorskorna och deras konservativa förriddare göda sina goda samveten bör de förslagsvis i stället lägga sin energi på att hjälpa de barn världen över som föds in i misär eller lämnas moderlösa till följd av bristen på tillgängliga trygga och säkra aborter.
