Under tio års tid levde jag några uppvikta boksidor från Bokmässan.

Under flera år på nittiotalet handlade allting om att fixa inträde till den så kallade ”pressnatta” där journalister och författare söp till det timmarna innan själva mässan öppnade. Vi lyckades nästan alltid.

Folk såg på mig och mina vänner som rabiessmittade hundar. Vi älskade varje sekund av det.

Jag debuterade som poet 1992. Det året stod jag svajande på en scen på bokmässan någonstans om jag minns rätt. Jag tror till och med att tv var där och filmade spektaklet.

Jag hade solglasögon och skinnjacka med mitt eget efternamn skrivet i tippex på ryggen.

Det intressanta nu är inte om Bokmässan från börjat valt att inte ha förlaget i fråga som utställare. Men man skrev faktiskt kontrakt med förlaget.Helt i linje med årets tema yttrandefrihet.

Det intressanta sker sedan.

Några röststarka personer får hela bokmässan att skälva i grunden och man beslutar att porta förlaget i fråga.

Detta är inte platsen att diskutera förlagets eller tidningens innehåll. Det hade varit Bokmässans plats. Väljer man att ha yttrandefrihet som tema är det minsta man kräva att också obekväma röster får tillträde till samtalsscenen.

Jag är inte den sortens författare, och har aldrig varit den sortens författare, som mässan älskar att gulla med.

Jag har alltid stått utanför alla former av kotterier och jag har tyvärr också varit rätt dålig på att ta konsekvenserna av att stå utanför alla former av kotterier.

Så jag har blivit ledsen, sårad och förbannad över att år efter år bli fullständigt ignorerad av min gamla hemstads bokmässa.

Numera har jag blivit något bättre på att parera utanförskapet. Det är inte min värld. Jag skriver inte för kollegor och journalister.

Jag skriver för folk, för att människor ska läsa det jag skriver. Eliten intresserar mig inte.

Kultureliten har alltid, ända från Dan Andersson och över Ulf Lundell och mig och andra, sett på de självlärda poeterna som ett faktiskt hot...

Jag vill inte vara ännu en smutsig hand i den förbannat flottiga syltburken där nästan alla andra författare i det här landet med ett lallande leende vill gegga runt...

Bokmässans tema i år är alltså yttrandefrihet.

Jag hade onekligen sett fram emot att dela mina erfarenheter av hur förtvivlat begränsad den yttrandefriheten är i vårt land och hur allt mer begränsad den blir ju högre upp man kommer i den kulturella och mediala eliten.

En elit som mässan i högsta grad är en del av.

Menar man allvar med att ha yttrandefrihet som tema måste man våga ta obekväma beslut och bjuda in obekväm röster, som undertecknad, som förlaget i fråga, som Lars Vilks?

Varför är det okej med ett ”Leninrum för barn” men inte en tidning som Nya Tider?

De flesta som valsar runt i kölvattnet runt yttrandefrihet är sådana som aldrig riskerar någonting med sina åsikter, som alltid tycker rätt och riktigt, som slår sig för bröstet och skryter om sin förbannade vidsynthet och som ”älskar olika” genom att hota och smutskasta dem som faktiskt tycker just olika…

Det är samma folk med överallt. Det är en politiskt korrekt rundgång med samma tunga trötta gubbar, samma kommunister, samma feminister, samma trötta namn som valsat runt i den grunda bassängen i tio, femton, tjugo år snart...

Yttrandefriheten är till för just dem vars åsikter du verkligen avskyr.

De kulturella och mediala rummen behöver slåss upp och ut. Man kan massa synpunkter på denna alternativa media, en del av dem är direkt motbjudande, men det är inte min eller din eller ens bokmässans uppgift att välja vad som är motbjudande och vad som är tillräckligt anständigt.

För yttrandefrihet handlar om människor på kanten, de som faller utanför ramarna, de som står utanför, de som inte tycker som makten själva tycker.

Att bjuda in dem trots att man inte delar deras åsikter, och trots att man kanske faktiskt är rädda för deras åsikter, DET är yttrandefrihet.

Det handlar inte om att man ställer sig upp och applådera deras texter eller synpunkter men det handlar om att man visar respekt för yttrandefriheten som den heliga princip den borde vara, men långt ifrån är i Sverige 2016.

Jag hade hoppats och trott på livliga samtal, på hätska men anständiga möten mellan människor som inte delar varandras världsbild, på lyssnande, samtalande, kanske en spontan kram eller två i de filtklädda korridorerna inne på mässan mellan människor som kanske aldrig annars hade träffats.

Möten! Mellan! Människor! Är det inte vad kultur handlar om?

När jag en gång började skriva dikter, när Totti ännu inte debuterat i serie A (det är alltså sjukt länge sedan) var jag en gerillarörelse mot allting.

Jag fick utslag och panik om jag hamnade i ett rum där alla tyckte samma sak. Så är det fortfarande.

Jag avskyr likriktning. Jag älskar mångfald.

Men den kulturella och mediala eliten i det här landet kan inte ett dyft om yttrandefrihet och mångfald. De vet ingenting vad det vill säga att förlora anseende, jobb, jobbmöjligheter, anställning, pengar och rykte för att man vägrar sälja sitt arsle till makten.

De vet ingenting om vad det betyder att på allvar riskera allt för sitt skrivande. De vet ingenting om det vulkanutbrott som sker runt omkring dem.

Yttrandefriheten segrar dessutom alltid. Det är bättre att bemöta de åsikter och värderingar man inte delar. Det går inte att förbjuda värderingar.

Bokmässan har missat exakt allting när det gäller yttrandefrihet.

Nu breddar bokmässan motorvägen för makten och stänger inkörsfilerna för alla vars uppfattningar och åsikter man inte delar. Istället för att säga: ”Vi gillar inte det ni står för, men ni är välkomna hit och förklara hur ni tänker”.

Hur har man då mage att ha yttrandefrihet som tema?

Nej, jag är inte inbjuden i år heller. Jag klarar mig fint ändå.