”Happy international ACAB day. Leve snuthatet som ideologisk kompass.”

Så avslutade den hyllade poeten Athena Farrokhzad en uppdatering i sociala medier häromdagen.

Det ”snuthat” som Farrokhzad värnar om är något som jag och många av mina kollegor möter regelbundet, och inte bara ifrån personer som begår brott utan även från människor som aldrig har haft med polisen att göra.

Hatet leder ibland till attacker, en del av dem livsfarliga, mot kollegor som inte gjort annat än att svara på ett larm.

Men det drabbar inte bara poliser, det kan även hindra oss från att nå fram till en person i nöd. Och framför allt leder det till att det blir svårare för oss att hjälpa, bygga relationer och skapa trygghet i en del av de områden där behovet är som störst.

Just hatet som ”ideologisk kompass” är kanske det som jag har haft svårast att förstå.

Jag kan greppa att personer som har egna dåliga erfarenheter av polisen kan hata, och det finns många som har det. Men att klumpa ihop en grupp människor och sen hata alla för vad några har gjort?

Vi vet mycket väl hur farligt den sortens tänkande är.

Nu har dock Farrokhzadförklarat. ”Snutens”, det vill säga vår, enda funktion är att ”skydda staten och kapitalets intressen”, och det är därför vi skall hatas.

Tydligt, men väldigt ihåligt och okunnigt. Hur skyddar jag ”statens och kapitalets intressen” när jag hjälper en kvinna som blir slagen av sin man?

När jag utreder en våldtäkt? När jag patrullerar i en förort och skapar relationer, samt förebygger brott?

När jag åker på ett självmordsförsök, eller tvingas skära ner någon som ingen hann fram till i tid och sen möter den förtvivlade familjen?

Att bygga sitt hat på ett så trasigt resonemang är rent antiintellektuellt.

Och vilket samhälle har de som inte vill ha några poliser tänkt sig? Resultatet utan ett demokratiskt underbyggt och av lagar styrt våldsmonopol blir ju att den starkes rätt råder oinskränkt.

Har du vapen, vänner eller våldskapital, så går du säker, annars har du inget att sätta emot.

Det blir ett klansamhälle där man får säkerhet genom tillhörighet till familj, företag eller ”firma”, och ett extremt machosamhälle där många kvinnor blir beroende av fäder och makar för beskydd eller upprättelse.

När man som polis möter offren för grov och kränkande brottslighet så är det lätt att förstå hatets lockelse.

Men när man tar sig tid att prata med misstänkta förövare så är det svårt att inte märka att även bakom avskyvärda handlingar så finns det människor som också kan ha goda sidor.

Och än mer hur vanskligt det är att se till uppfattade grupper istället för att möta varje individ som en ny människa. Det finns några kollegor som inte klarar det.

Ett skräckexempel kom nyligen från Norrköping där (om videon är autentisk) en gruppchef ropar ”Vi dödar dom jävlarna” vid ett ingripande.

Ett sådant uttalande är fullständigt oförsvarligt som polis, och ger också en fingervisning av vad som händer om man släpper hatet fritt (i det här fallet mot kriminella) och slutar se människor.

Även om kraven på polisers uppförande i tjänsten med all rätt är väldigt mycket högre än på gemene man, så är parallellerna till det kollektiva hat Farrokzhad förespråkar uppenbara.

Vad som behövs är snarare mindre hat och mer dialog.

Athena Farrokzhad, eller vem som helst som tänker att ”All Cops Are Bastards”, är välkommen att komma ut till Husby och diskutera polisen med mig.

Jag tror också att det finns tusentals kollegor i hela landet som gärna tar det samtalet med dem som kan tänkas behöva prata med oss.

Det handlar inte bara om behovet av att förklara polisarbetet och slå hål på felaktiga föreställningar om vad det innebär, det är precis lika viktigt att de som har kränkande erfarenheter av polisen får berätta och att vi får lyssna och ta till oss.

Det är i mötet som fördomar försvinner och kan ersättas av respekt.

Men det kräver att man är beredd att lämna sitt hat bakom sig.