Att kallas till ett lägenhetsbråk på julafton. Vardagsmat, men vet att det kommer, förmodligen inte bara ett. Som sagt – vardagsmat.

Trapphus med fyra lägenhetsdörrar. Bakom en dörr hörs barnskrik. En titt på brevinkastet säger att det är den lägenheten som grannarna ringt om. Namnet stämmer. Barnet som skriker förstärker känslan.

Du ringer på.

Mannen som öppnar ser inte direkt förvånad ut. Du och din kollega står där i era polisuniformer. Båtmössan på huvudet och de svarta handskarna på händerna. Tjänsteminen påkopplad.

Mannen tar ett steg tillbaka och med en berusad persons yviga gest vinkar han in er. Som om ni var väntade.

Ni kliver in i en liten hall, ni kan se in i vardagsrummet och ser teven som visar något tecknat. Bredvid teven står en gran, klädd och fin med ljus som glimmar och med en guldstjärna i toppen.

Det luktar starkt av glögg och pepparkaka.

Bakom teven ser ni barnet som skriker. Det är en tvååring. Hon tröstas av sin femåriga storebror, han håller om henne, klappar henne. Femåringen ser med stora ögon på er.

Mannen sätter sig i soffan och slänger ut med armarna. På bordet framför honom står både vin och spritflaskor, blandat med skålar med hemmagjord knäck och choklad.

Under soffbordet ligger upprivet julpapper och färgglada omslagssnören huller om buller.

En radiostyrd bil och en förpackning med ett tågset ligger öppnat framför en fåtölj. En nallebjörn sitter på stolsarmen.

I fönstren lyser adventsljusstakarna.

Du ser dig omkring. Ser en gång som leder bort mot ett kök. Du ber din kollega stanna kvar med mannen när du går gången bort. Du får en dålig känsla i magen.

Åren av erfarenhet och åren av upplevelser säger dig att något inte är som det ska.

Köket är välstädat, julpyntat med röda tomtar och fönstret pryds av en röd julgardin. Adventsljus även här i fönstret.

Det luktar apelsin.

Kvinnan ligger på golvet. Hennes panna är spräckt och blodet täcker hela spisen som hennes huvud har dunkats mot, upprepade gånger.

En stark hand om hennes nacke och den hårda kraften då pannan med full fart slår i plattorna har fått henne att till slut bli medvetslös och sjunka ihop på köksgolvet.

Du får upp din radio. Ambulans tillkallas. Du böjer dig ner. Får blod på dina uniformsbyxor.

Du drar av dig de svarta handskarna och kontrollerar pulsen på den blodiga halsen.

Hon lever.

Pulsen är svag. Du är orolig för att röra henne, orolig att skada hennes nacke. Du känner dig osäker. Vad är rätt och vad är fel att göra?

Du hör hur det lilla barnet som börjar gråta inne från vardagsrummet igen. Mannen skriker något.

Femåringen som fortsätter att trösta. I skydd av teven och julgranen.

Vad har de sett, vad har de fått höra?

Det du just läst är sant, det har hänt – jag vet, för jag var en av poliserna.

Varje jul misshandlas kvinnor i sina hem, i det hem som skall vara deras skydd, deras borg, och där det skall vara en högtid och fest.

Alkoholen förstör inte sällan det.

Alkohol får oss att säga och göra saker vi normalt inte skulle gjort, det får oss att ta till våld, att slå dom som vi egentligen tycker om.

Kvinnor slår män, män slår kvinnor, vuxna slår barn.

Det är ointressant vem som började. Vems ”fel” det är.

Kan man inte hantera alkohol och vet med sig att det ändrar ens personlighet – drick då för i helvete inte.

Lämna korken på. Eller ännu bättre – se till att det inte finns alkohol i hemmet. För ”bara en liten” kan snabbt övergå till att bli hela flaskan.

Julen är för mig barnens högtid, och vem vill inte att ens barn skall växa upp och ha goda minnen av julen.

Jag vill det, och jag tror även att DU vill det.

Skippa alkoholen i jul – för allas skull.