Göran Burén bortser i sin debattartikel på SVT Opinion helt ifrån det faktum att det var arabstaterna som startade kriget 1948 i strid med gällande folkrätt. Samma stater fortsatte med sina krig mot Israel 1967 och 1973. Dessa krig ger alltså grundanslaget.

Detta får rättsliga konsekvenser förutom rent faktiska och politiska. Alltså: till juridiken med litet politik men bortom moral, ty Burén tycks sakna elementära kunskaper i juridik.

Grundfelet är att tro att resolutioner från FN:s generalförsamling utgör gällande rätt eller ger upphov till något slag av bundenhet. Tack och lov, så är det inte så.

Församlingen kan i stort endast med bindande verkan mot medlemsstaterna besluta om budgeten. Just på grund av att resolutionerna inte är rättsligt bindande för någon möjliggörs att församlingen alls kan besluta om något. Realpolitik med politiskt finlir.

Burén avslutar sitt inlägg på SVT Opinion med en direkt fråga om generalförsamlingens resolution 194 från 1948. Här fyllde det nybildade FN sin funktion genom att försöka reda upp situationen med en medlingskommission och en medlare (greve Bernadotte) jämte åtföljande anvisningar.

Så starkt stöd hade inte resolutionen, där de på den tiden i FN sex arabstaterna var emot den. Oaktat om resolutionen hade varit rättsligt bindande för FN:s medlemmar, så var Israel inte medlem då och kunde inte ha blivit rättsligt bunden!

Resolutionen avsåg just en specifik situation, som har överspelats av senare händelser. Den har blivit obsolet och gav inte upphov till några rättigheter för araber som flytt.

Burén citerar från resolutionen men tycks inte ha förstått: ”som enligt internationell rätt eller av billighetsskäl skola ersättas av ansvariga regeringar eller myndigheter”. Det var alltså minst sagt tveksamt om skyldighet fanns enligt folkrätten – därför billighetsskäl.

De ansvariga var ju regeringarna i arabstaterna, som startat kriget! Israel hade rätt till krigsskadestånd! Dock numera inte från Egypten och Jordanien, då fredsavtalen får anses ha reglerat saken.

Resolution 181 från 1947 antagen av generalförsamlingen har även den blivit obsolet, bland annat på grund av Osloavtalen. Den har aldrig varit rättslig grund för Israels statsbildning utan endast de sedvanliga kriterierna i folkrätten på en stat. Samma kriterier som gör att staten ”Palestina” inte existerar.

Oaktat vad UNRWA må tycka om flyktingsstatus för berörda araber, så ändrar tyckandet inte de rättsligt bindande konventionerna på området. Bara politik!

På grund av Hamas raketbeskjutning av Israel från Gaza råder ett lågintensivt krig, varför Israel är i sin fulla rätt enligt folkrätten att blockera Gaza på sjösidan. Inget i folkrätten tvingar en stat att ha öppna gränser. Ta en titt i Genèvekonventionerna så klarnar det om krigsockupation.

När det gäller tvång och fördrivning, så verkar insikten minimal om hur kaotiskt och panikartat ett krig är. Araberna som flydde 1948 skulle alltså bli de första med återvändarrätt och bidragsersättning.

En stat bestämmer helt ensidigt vilka som skall släppas in. Kunskaperna om efterkrigstidens historia i Europa, såsom ett exempel här, verkar brista. Vem fick sådana rättigheter gentemot till exempel Sovjet eller Polen? Mer än tunn rättslig is!

Med sådana vänner såsom Burén, behöver gazaborna uppenbarligen inga fler fiender!