Enligt 1974 års regeringsform har Carl XVI Gustaf inget inflytande över svensk politik. Han kan inte ens bidra med råd och dåd under en regeringskris. Han får inte kommentera politiska frågor offentligt.
Så varför blir det sådant rabalder varje gång han öppnar munnen? Och varför är han en tacksam måltavla för allt från förlöjligande humorprogram till uselt underbyggda skandalreportage?
Till saken hör att den flod av gliringar, skvaller och skämt som riktas mot nuvarande monark är ett modernt fenomen.
Förvisso angreps även tidigare kungar i media, men då rörde det sig om allvarligt menad politisk kritik, som när Gustaf V tog avstånd från regeringens försvarslinje i 1914 års borggårdstal.
Den utsatta position som media försätter Carl XVI Gustaf i är ett modernt fenomen.
Egentligen handlar det inte om kungen som sådan utan om den roll som offentliga personer har tvingats ikläda sig. En offentlig person skall tåla mer än en vanlig privatperson.
Det anses legitimt att driva med offentliga personer och göra sig lustig över dem, även om de tar illa upp.
Se bara på den trista Fälldinhistorien. Den 29 januari 1978 publicerade Aftonbladet en fiktiv intervju med Thorbjörn Fälldin. Intervjun, som utgavs för att ha gjorts på ett mentalsjukhus, var föga smickrande eftersom statsministern framställdes som alkoholiserad.
Fälldin anmälde Aftonbladet för tryckfrihetsbrott och krävde en krona i symboliskt skadestånd. Men Stockholms tingsrätt friade tidningen. Fälldin skulle tåla påhoppet – av samma skäl som kungen förväntas tåla alla möjliga attacker.
Det kommer med jobbet.
Det är likadant med mig själv. Jag är också en offentlig person som det är tillåtet att driva med. Alla någorlunda kända kändisar och halvkändisar kan drabbas.
Men myntet har också en annan sida: vi som är extra sårbara är också extra mäktiga. Tillgången till den mediala ytan i sig, möjligheten att uttrycka sig på välbesökta plattformar i radio, TV, tidningar, internet och sociala medier skänker oss arenor på vilka vi kan nå ut till större människomassor än några av våra föregångare i det offentliga rummet.
Och ju högre upp den offentliga personen sitter, desto större är både sårbarheten och det potentiella inflytandet. Sett till förmågan att påverka folk är Carl XVI Gustaf paradoxalt nog, trots att han formellt sett har berövats all makt, starkare än Gustav Vasa och Karl XII.
Varje gång kungen uttalar sig om vad det vara månde – norsk säljakt, sydostasiatiskt statsskick, tsunamikatastrofens trauma – ger det eko.
Kungens uttalanden transformeras alltså per automatik till nationella angelägenheter. Det vet naturligtvis kungen och hela hovet om, och det vore naivt att tro att det svenska kungahusets medlemmar inte tar med detta i beräkningen när de konfronterar journalisters mikrofoner.
Varje ord vägs på guldvåg.
Så varför beklagar sig kungen offentligt över att han tycker att det är besvärligt att han förlöjligas i media? Är det någon sorts taktik? Jag tror inte det.
När en erfaren monark intervjuas av en av landets mest välkända journalister inför sin 70-årsdag handlar det rimligtvis om något helt annat: ett ärligt beklagande av effekterna av den utveckling som har förlänat honom och alla andra offentliga personer positioner som de aldrig bett om, men som de måste acceptera.
Jag ser inget skäl till att detta skall resultera i ytterligare mediedrev mot kungen – men det kan, om vi vill, bli en god utgångspunkt för en seriös diskussion om villkoren för offentliga personers agerande i ett samhälle där ytan, dessvärre, betyder mer än djupet.