EGYPTEN Militärens löfte om att lämna över makten till en folkvald regering sex månader efter sitt tillträde klingar ihåligt. Det enda partiet som är förberett för valet som utlyses i höst är muslimska brödraskapet med åttio års erfarenhet av valrörelser. Dessutom kommer hälften av parlamentsplatserna att gå till enskilda ledamöter som köper till sig röster. Den egyptiska militären och de konservativa religiösa krafterna i Egypten kan inte leda landet till demokrati, skriver Sameh Egyptson.
Den 23 juli är egyptiska militärens stora dag. Den symboliserar minnet av den militära kuppen 1952 när friofficerarna tog makten från kung Farouk och landsförvisade honom. Det är en helgdag och presidenten, som också är militär sedan dess, brukar fira det med tal till nationen och militär parad.
Revolutionärerna kallar imorgon 23 juli till demonstration mot det militära rådet som styr landet sedan Mubarak lämnade makten. De egyptiska revolutionärerna som använder de sociala medierna har tidigare kallat till demonstration mot polisen på dess dag den 25 januari, då revolutionen startade. Den egyptiska militären står nu på tur.
Månader efter den egyptiska revolutionen styrs de nationella medierna av korrumperade politiker på samma sätt som under Hosni Mubaraks tid. Det militära rådet som styr landet hyllas i dessa medier som räddare av revolutionen och revolutionärerna kallas ofta för kriminella och benämns som de som hindrar stabilitet och är orsaken till den ekonomiska kollapsen.
Militären använder samma metoder som under det gamla styret. Tusentals civila sitter i fängelse efter domar från militärdomstolen. De är utan rättsskydd och ibland utan advokater. Flickor och kvinnor utsätts för sexuella övergrepp i samband med oskuldstester. Polisen sticker och de polisofficerare som tidigare styrde landet med våld och tortyr sitter kvar på sina positioner. Under de senaste dagarna kom dessutom domar som friade kända politiker från Mubaraks stab från korruptionsanklagelser. På samma sätt friades polisofficerare som stod åtalade för mord på demonstranter under revolutionen.
Militärens löfte om att lämna över makten till en folkvald regering sex månader efter sitt tillträde klingar därför ihåligt. När militärchefen Mohammed Hussein Tantawi kom till Tahrirtorget under första fasen av revolutionen i januari, för att lugna folket med budskap om att varken hans vän Mubarak eller dennes son skulle kandidera i nästa val, förstod han snabbt att detta var otillräckligt. Han föreslog därför att torget skulle invaderas militärt för att skingra demonstranterna – ett förslag han lyckligtvis inte fick gehör för bland officerarna på torget. Då valde han att enbart tillkalla ledare för Muslimska brödraskapet till förhandlingsbordet. Som medierna utförligt rapporterat om uteslöt Tantawi medvetet ledaren för revolutionsalliansen Mohamed ElBaradei, tidigare chef for FN:s atomenergiorgan. Militären bjöd följaktligen endast in medlemmar från Muslimska brödraskapet i en tillfällig konstitutionskommitté för att ändra konstitutionen och skapa en plan för övergångsperioden.
Enligt planen ska parlamentsval utlysas i september och detta parlament ska välja en kommitté som ska skriva en ny konstitution. Denna plan accepterades inte av revolutionärerna och de liberala och sociala krafterna som är förfärade av att millitären och de konservativa krafterna skriver en konstitution som kommer att begränsa demokratin. Inte minst eftersom vallagen nu ger hälften av parlamentsplatserna till självständiga kandidater, som i det tidigare systemet som är ett system som tillät penningstarka kandidater och byråkrater att köpa röster.
Andra hälften av platserna går till godkända partier. Det enda förberedda partiet är muslimska brödraskapet med åttio års erfarenhet av valrörelser. De nya partierna har ännu ej hunnit bygga sina organisationer och har därmed ännu ej stöd från det egyptiska folket. Militären säger nu dessutom bestämt nej till internationella valobservatörer.
Polisväsendet och domstolväsendet som hjälpte systemet för valfusk tidigare har lyckats undkomma förändring och är beredda inför nästa val. De gamla krafterna tillsammans med de religiösa fundamentalisterna kommer med all sannolikhet att få majoritet i ett sådant parlamentsval. Militären och de konservativa religiösa krafterna beter sig som att de redan har lyckats dela kakan mellan sig, trots att ingen av dem var med om att initiera revolutionen.
I slutet av åttiotalet var jag politiskt aktiv i revolutionära kretsar i Egypten. Det var kriminellt enligt egyptiska lagen och det undantagstillstånd som var i kraft då och fortfarande är det idag. I samband med Östeuropas sammanbrott försökte vi att starta en revolution i Egypten men vi misslyckades. Under sex månader i militärt förvar utsattes jag för förhör och övergrepp med syfte att jag ska bli infiltratör och rapportera om mina och mina vänners framtida aktiviteter. När jag vägrade fick jag ”det röda intyget” som innebär att man är ett hot mot statens säkerhet och betraktas som statsfiende. Jag fick höra att om det blir oroligheter kommer de som bär det röda intyget att elimineras.
Enligt egyptiska lagen måste man visa sitt militära tillstånd för att bli anställd av staten eller i den privata sektorn. Har man istället det röda intyget innebär detta att man aldrig kan bli anställd och att man blir livslångt förföljd. Jag undrar hur många av dessa med det röda intyget som försvann under revolutionen. Det saknas nu över tusen personer.
Under mina politiskt aktiva år på universitet i Kairo bevittnade jag övergrepp från de religiösa konservativa grupperna mot oss när vi försökte hänga upp affischer eller hålla politiska möten. Vi ska inte heller glömma de övergrepp som de utförde mot kristna och oliktänkande.
Jag tror inte att den egyptiska militären och de konservativa religiösa krafterna i Egypten kan leda landet i övergångsperioden mot demokrati. Jag tror att den europeiska parlamentarismen, särskilt den svenska modellen, kan passa Egypten bra. Under de kommande månaderna kommer Scandinavian Culture Center i Kairo att hålla seminarier om den svenska modellen som vi vet lockar många deltagare. Vi bjuder också in svenska partier för samarbete med de nya egyptiska systerpartierna. Under den första revolutionen reagerade Sverige trögt och hänvisade till EU. Vi hoppades på starka uttalanden från Sverige, men utrikesminister Carl Bildt (M) förlitade sig på Amr Moussa, chef för Arabförbundet. Amr Moussa, som hade arbetat för Mubarak i över trettio år, menade att det inte var nödvändigt att kritisera Mubarak eftersom han ändå skulle tvingas avgå.
De amerikanska politikerna bestämmer idag Egyptens framtid i samtal med den egyptiska militären och Muslimska brödraskapet. Demonstranterna som ville ha ett nytt system känner sig lurade och vill nu rädda revolutionen. Därför uppmanar de till en fortsättning och behöver ert stöd. Kommer de att få stöd från det svenska folket, utrikesminister Carl Bildt och EU?