Per Lodenius (C) kritiserar på SVT Opinion det förslag till kulturprogram som en fristående arbetsgrupp inom Miljöpartiet har lagt fram. Som miljöpartistisk kulturpolitiker delar jag mycket av den kritik Per Lodenius för fram.

En central del av grön ideologi är decentralisering, att makten ska ligga nära människan som möjligt.

Det här verkar den kulturpolitiska arbetsgruppen inte tagit till sig, för precis som Per Lodenius konstaterar är motsatsen sann hela programmet igenom.

Staten ska bestämma över kommuner, regioner, kulturaktörer och marknadens parter. Kommunalt självstyre, armlängds avstånd och företags fria avtalsrätt är helt bortblåst.

Här finns flera exempel. Jag reagerar bland annat på att arbetsgruppen skriver att alla landets museer ska ”samordnas i en regional kontext”, speciellt när det följer direkt på ett stycke där staten ska bestämma över museernas programverksamhet.

Kommuner ska tvingas in i ett system med bildningshus. Landsting ska förbjudas att ha reklam i kollektivtrafiken. Enprocentsmålet ska lagstadgas och detaljregleras av staten.

Kulturinstitutioner ska tvingas ta emot vissa artister, enligt vad staten bestämmer.

De ska även tvångsutbildas i hur de ska bedriva verksamheten. Programmet tar rentav även på sig, under punkten om digitalisering, att bestämma vad arbetsmarknadens parter ska göra och hur avtalen mellan skivbolag och artister ska se ut, i detalj.

Den typen av statscentralism är inte grön politik. Det är inte ens nära.

En grön kulturpolitik vill stärka kulturen, men inte genom att staten rullar in som en ångvält och krossar allt motstånd.

En grön kulturpolitik växer underifrån och där ska staten underlätta för kommuner och landsting, inte domdera och förbjuda.

Programmet har också en märklig blandning av gränslös naivitet och förbluffande otydlighet. Allt är möjligt, men inget är förklarat.

Resurserna är outtömliga, men programmet lägger inte två strån i kors för att skriva vad rent konkret som egentligen avses.

Arbetsgruppen föreslår att alla ”professionellt verksamma inom områdena scenkonst, bildkonst, musik och film” ska få konstnärslön.

Högstadieskolor, gymnasieskolor och folkhögskolor ska alla införa ”bildningshus” som ska ta ”ett samlat grepp” om ”skolan, biblioteket, media, amatörkulturen, folkbildningen och det lokala kulturarvet”.

Fler nationella uppdrag hit, mer medel dit. En del av detta är möjligtvis önskvärt, men själva omfattningen gör det helt orealistiskt. I

nget förslag fördjupas heller det minsta. I en eller ett par svepande meningar avhandlas allt. Resultatet blir esoteriskt och helt utan trovärdighet. 

Lyckligtvis är det fler än jag som reagerat mot arbetsgruppens förslag. Kritiken har varit så pass stor att jag uppfattar, även om det finns positiva delar i förslaget, att arbetsgruppens förslag helt saknar förankring i partiet.

Miljöpartiets kulturpolitik är en stor del av partiets självbild och har en djup förankring hos medlemmarna. Miljöpartister gillar satsningar på kultur. Vi vill att fler ska kunna ta del av kultur och själva utöva kultur.

Inte minst i de kommuner och landsting där Miljöpartiet styr sitter mycket duktiga gröna kulturpolitiker och bygger ett grönare Sverige med hjälp av mer kultur nära medborgarna.

En politik utan statscentralism eller orimligheter. Det är framtiden för grön kulturpolitik. Min gissning är att arbetsgruppens förslag i huvudsak kommer att hamna i papperskorgen.