VÅLDTÄKTSDOM De sex våldtäktsmisstänka pojkarna i Tensta friades med en gammal lagformulering – dock är det inte alls säkert att den nya lagen skulle ha gett en fällande dom. Det är dags att ta ett större grepp om våldtäktsfrågan: en samtyckeslag skulle kunna ändra inställningen till sex på samma sätt som attityden till barnaga har förändrats. Dagens sexuallagstiftning är en obegriplig skamfläck för Sverige, skriver Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, inför kvällens Debatt, klockan 22.00 i SVT1.
Fallet med de sex unga killarna i Tensta som utnyttjade en 15-årig flicka sexuellt, men blev frikända i hovrätten, sätter återigen svensk sexualbrottslag i fokus. De som kräver att domen ska ändras har nog mycket svårt att få gehör. Det var ju en nu ändrad lag som skulle tillämpas, en lag som krävde att offret var i ett totalt ”hjälplöst tillstånd”, och Högsta domstolen ser knappast något behov av att ge landets domstolar en ny tolkning av den formuleringen – om de nu skulle anse att den var för snäv.
Nu gäller istället att offret ska ha varit i en ”särskilt utsatt situation”. Det är ett mycket litet steg som riksdagen äntligen tog, åtta år efter att lagrådet hade uppmanat regering och riksdag att åtminstone ta det.
Skulle killarna blivit fällda om den nya lagen hade gällt? Det är alls inte säkert, för det krävs bevisning bortom rimligt tvivel – inte bara om att situationen faktiskt var särskilt utsatt (inte bara utsatt) – utan också om att killarna hade förstått det. Med de hårda beviskrav vi sett i många sexualbrottmål är det ytterst tveksamt hur det skulle ha gått.
Problemet, som allt fler nu ser och som måste betecknas som en skamfläck för det jämställa och upplysta Sverige år 2013, är att lagen fortfarande bara förbjuder klart oönskat sex under speciella ytterligare förutsättningar. Att ett nej inte behöver respekteras om inte våld eller hot behöver användas eller om det är en särskilt utsatt situation – som där mannen eller männen låser dörren eller där kvinnan bevisligen är ”allvarligt rädd”. Inte bara ”rädd”.
Signalen detta ger är förödande – det ser vi i Tenstafallet. Killarna hävdade att de inte uppfattat att hon inte var med på det de gjorde. Men de tillfrågas inte i domstolen om hur de gjorde för att försäkra sig om att hon var med på det – alltså om var och en när det var hans ”tur” hade någon som helst ögonkontakt eller talade med flickan som låg där.
Den frågan är ju helt irrelevant som lagen ser ut. Gjorde hon inte motstånd så att de var tvungna att använda våld så är det de gör bara brottsligt om hon var totalt hjälplös – eller med dagens lagtext ”i en särskilt utsatt situation”.
Det har funnits och det finns ett obegripligt hårt motstånd mot att dra gränsen för tillåtet sex vid frivillighet eller samtycke. Obegriplig för den som inser vad en tydlig lag skulle innebära för inställningen till sex, inte minst hos unga – se bara hur förbudet att aga barn har förändrat attityden i vårt land. Obegripligt för de som ser de långvariga skador i form av psykiskt trauma som ofta följer på sexuella övergrepp. På Akutmottagningen för våldtagna kvinnor vid Södersjukhuset i Stockholm vet man att när den som begick ett övergrepp inte blir dömd eller ens åtalad försvårar det kraftigt för den drabbade att gå vidare.
Obegripligt för den som anser att sexuellt självbestämmande är en grundläggande mänsklig rättighet. Obehagligt för den som alltför länge hört märkliga motargument om svårigheter att veta vad kvinnor vill.
Om det förhåller sig så illa som det verkar, finns det ett stort behov att använda lagen för att få män att tänka till och lära sig mer om sex – både manligt och kvinnligt. Det gäller också – och inte minst – män som är med och bestämmer, i vårt rättssystem och i politiken.
Låt oss äntligen få en lag som slår fast att sex mot den som inte frivilligt deltar är ett brott.