I ett alltmer invandrarpräglat och officiellt mångkulturellt Sverige är fallet Mehmet Kaplan olycksbådande.
Ty i en politisk intrig organiserad som ett gängse mediadrev lyckades en ohelig och principlös allians av Mona Sahlin, muslimhatare och kurdnationalister skrämma den svage statsministern att utan relevanta skäl stöta ut sunnimuslimen Mehmet Kaplan ur regeringen.
Kaplan är född i Turkiet, men sedan ettårsåldern bosatt i Sverige.
Jag träffade honom när han var ordförande i Unga muslimer, han arbetade samman med min hustru Andrea Gaytán Myrdal då aktiv i (FAI /Fackligt Aktiva Invandrare), i kampanjen mot Euron inför folkomröstningen 2003.
Han är en svensk sunnimuslim, dock inte tydlig salafist.
Mediedrevet mot honom har hängts upp på den svagaste av alla svaga ”guilt by association”.
Det inleddes med en bild av att Kaplan sommaren 2015 deltagit i en av sunnimusliska turkiska affärsmän organiserad iftar.
En gemensam måltid för troende när fastan bryts för dagen under ramadan.
I bakgrunden på bilden syns vid bordet Ilhan Senturk, svensk företrädare för Grå vargarna. Inget tyder på att de talats vid och både Mehmed Kaplan och Ilhan Senturk förnekade i medier att de hade träffats.
Drevet saknade alltså betydelse. Men när den/de redaktionellt ansvariga börjat ett drev betyder förnuftsgrunder sedan inte mycket. Målet uppnåddes till slut. Kaplan sparkades av en rädd regeringschef.
Fast visst borde Kaplan i och för sig frågat organisatörerna vilka de personer var som satt vid bordet. Hade han då hört namnet Ilhan Senturk borde han som turkisktalande svensk regeringsmedlem direkt sökt upp denne för ett samtal om de Grå vargarna i Sverige.
Ty Grå vargarna är ingen betydelselös gruppering. Den är mycket inflytelserik, som Turkiets dåvarande premiärminister sade om dess Başbuğ, ledare, Alparslan Türkeş vid dennes bortgång:
”Fram till sin död har han gjort ett starkt avtryck på det politiska livet i Turkiet och har med sina lojala tjänster alltid förtjänat högsta beröm.”
Jag lärde känna den som blev Grå vargarnas ledare, överste Alparslan Türkeş, när han efter kuppen den 27 maj 1960, då Adnan Menderes störtats och dödats, hade förlorat maktkampen inom juntan och tvångsplacerats i Delhi.
Långt ifrån att fly honom som fascist, terrorist och mordansvarig sökte jag kontakt och vi hade långa intressanta samtal.
Dels om Enver Pascha och pan-turkismen. Jag undrade om den omfattade även Sinkiang (dagens Xinjiang, en region i Kina) som den naturligtvis i princip gjorde (vilket den pan-turkiske Erdogan dock nu inte skulle säga högt för att inte få en omedelbar konflikt med Kina).
Dels också om Enver Hoxha. Kommunister hatade han men i enlighet med sin syn på turkiskhet såg Alparslan Türkeş Enver Hoxha som turk och som sådan en med beundransvärt hårda nypor. (I Tirana beskrev man Alparslan Türkeş om farlig fascist.)
Om Kaplan gått fram till Ilhan Senturk och hört sig för om de Grå vargarnas verksamhet i Sverige hade det därför varit politiskt riktigt och viktigt.