Den friande våldtäktsdomen i slutet av förra veckan visar tydligt att lagstiftningen och attityderna kring sexualbrott måste förändras. Vi måste bland annat införa en samtyckeslag, och sluta skam- och skuldbelägga tjejer och kvinnor som anmäler. Tingsrättens slutsats i fredags var i princip att en kvinna som en gång sagt ja, efter det aldrig giltigt kan säga nej, skriver juristen Susanna Eriksson.
I fredags kom en friande våldtäktsdom från Lunds tingsrätt som fått stor uppmärksamhet i medierna. Den är en i raden av våldtäktsdomar det senaste året som väckt starka känslor hos många, och på sociala medier och i bloggosfären frågas det om kvinnor är helt rättslösa när det kommer till våldtäkter.
Att en kvinna följer med en man hem från krogen och frivilligt hånglar med honom, ska det innebära att hon därmed har samtyckt till allt som händer därefter?
Och om hon sedan säger nej och ber honom sluta borde det då inte kunna förväntas av en man att förstå att hon faktiskt inte vill? Tingsrätten kommer fram till att den tilltalade visserligen med våld har tvingat kvinnan till sex, men att han har saknat uppsåt till tvånget och därför ogillas åtalet.
Den svenska sexualbrottslagstiftningen bygger inte på samtycke. Ändå blir den avgörande frågan, när Lunds tingsrätt ska bedöma om den tilltalade har haft uppsåt eller inte, huruvida han har förstått att hon inte samtyckte.
Tingsrätten köper här den tilltalades utgångspunkt att hon var med på dominanssex, att hon egentligen ville, trots att han under rättegången uppgivit att de inte kom överens om att ha dominanssex. Det är endast utifrån hans egen utgångspunkt att hon var med på vad han vill, som han sedan förvissar sig om vad hon vill och inte vill.
Han beskriver flera sätt på vilket han försäkrat sig om att hon var med på det hela, men tanken verkar inte ha slagit honom att hon egentligen inte alls ville ha sex med honom.
De hade nyss hånglat, hon hade haft trekant och hon gillade, så som han uppfattat det, dominanssex. Bland annat detta, och även att målsäganden själv funderat på om det fanns mer hon kunde ha gjort för att få honom att förstå att hon inte samtyckte, leder till att tingsrätten finner att det inte är ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade haft uppsåt till att med våld tvinga målsägande till sex. Tingsrätten ifrågasätter inte hur den tilltalade från början kunde vara säker på att hon skulle vilja ha sex med honom. Han får därför tolkningsföreträdet.
Jag blir matt, men inte särskilt förvånad. Fallet har likheter med många andra våldtäktsfall där en kvinnas nej omformuleras av mannen och av rätten till ett ja. Där en kvinnas tidigare sexuella erfarenheter och preferenser, eller bara det att hon nyss hånglat med den tilltalade, befriar honom från att behöva tänka själv.
Där dessutom en kvinna som en gång sagt ja aldrig någonsin egentligen kan säga nej.
Det finns i dag ett glapp mellan lagstiftningen, där den tilltalades beteende står i fokus, och rättstillämpningen, där det är alltför vanligt att målsägandens beteende blir avgörande för utgången i målet. Någonting är ruttet i rättsstaten, och många saker måste göras för att få till en förändring.
Jag är för en samtyckesreglering. Egentligen borde det räcka med den lagstiftning vi har i dag, men jag menar att ett krav på samtycke ger en tydlig signal om att det är ett ja som räknas, inte om ett nej är tillräckligt tydligt. Samtyckesreglering skulle leda till ett ökat fokus på vad den tilltalade gjort och utgått ifrån för att försäkra sig om att målsäganden verkligen samtyckt. Skyddsintresset måste vara varje människas sexuella integritet, säger straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud i Samtyckesutredningen från 2008.
Det ska inte behöva krävas våld eller tvång för att ett brott ska anses ha ägt rum. En samtyckesreglering är naturligtvis inte hela eller enda lösningen. Det behövs bättre utredningar av våldtäktsbrotten där teknisk och annan stödbevisning säkras i ett tidigt skede för att styrka brott.
Vi behöver ett samhälle och en kultur som inte misstror eller skam- och skuldbelägger flickor och kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Sex måste bli en fråga om ja och inte om nej. Unga tjejer och killar, kvinnor och män ska inte behöva fundera på om det var våldtäkt när de inte var med på vad som hände men inte vågade – eller kunde – säga nej.