Ett nätverk för samlevnad och sexualitet, har bildats i protest mot främst RFSU och RFSL, men också mot sådana som oss på OLIKA, som utbildar i normkritik och ger ut normmedvetna böcker.

Föreningen har oklar bakgrund, men nämner som drivkraft kristendom, och ett missnöje med den utveckling som sker i förskola och skola i allmänhet, och inom sexualundervisningen i synnerhet.

Nyligen gick de ut med en debattartikel på SVT Opinion som uttrycker oro för vad föräldrar kan tyckas tänka om satsningen på normkritisk pedagogik.

Idag har vi ett normsystem som leder till mobbing och diskriminering. Som ett svar på detta försöker allt fler att använda normkritiken som ett verktyg, eftersom forskning pekar på att det är ett fruktsamt sätt.

Men artikelförfattarna försöker misstänkliggöra motiven.

Låt oss klargöra: normkritik är en strategi för att hjälpa alla barn att få fler möjligheter än det som snäva normer och begränsande förväntningar ger dem.

Vidare hävdas att normkritiken är emot att ”mänskligheten i huvudsak delas upp i två kön”, och framställer med exempel det som suspekt att sträva efter könsneutralitet i förskola och skola.

Nej, normkritiken är inte ute efter att ta ifrån någon dess könsidentitet. Den är upp till var och en att definiera.

Men den ständiga uppdelningen i hon eller han är en del av att hela tiden tolka någon främst som dess kön, och sekundärt som en individ och människa.

Att undvika att hela tiden köna varandra är ett sätt att ge personer större frihet att definiera sig.

Samtidigt minskar vi vikten av om vi är hon, han eller hen, och i längden motverkar det diskriminering genom ökad öppenhet och inkludering.

Artikelförfattarna oroar sig över att de som arbetar för ökad kunskap om normkritiska perspektiv ”strukturerar om barns tillvaro”, men anledningen till det är ju att strukturerna vi har idag inte fungerar.

Som utbildare är vi mycket ute i förskolor och skolor, och möter ständiga vittnesmål om hur nuvarande genus- och könsnormer leder till att barn inte får vara som de vill, inte får vara med i de gemenskaper de vill eller förminskas till något de inte är.

Det raljeras också kring idén att heteronormen är förtryckande.

Den fungerar förtryckande för att den leder till att den som inte är heterosexuell inte bara tvingas in i en roll som avvikande, vilket är urholkande för självkänslan, utan dessutom riskerar att utsättas för både diskriminering och hatbrott.

Att vilja öppna upp heteronormen handlar inte om att förbjuda människor att vara heterosexuella, utan om att göra det möjligt för andra sexualiteter att finnas på lika villkor.

Lika lite, som artikelförfattarna hävdar: att ”majoriteten (blir) fråntagen rätten till sitt biologiska kön”. 

Just detta är en vanlig missuppfattning bland de som kritiserar normkritik: att den vill ta bort och förbjuda, när normkritiken tvärt om vill lägga till och tillåta.

Vi vill öppna upp och ge plats åt olika sätt att leva och vara, utifrån idén om allas lika värde och rättigheter.

Så vad vill ni som kritiserar? Vill ni vända ryggen mot forskningen? Vill ni minska möjligheterna att vara olika och öka risken att bli utsatt för mobbing?

Ni väljer som debattgrepp att insinuera att föräldrar inte skulle uppskatta normkritik.

Men vi tror att de flesta föräldrar skriver under på något som ger deras barn större möjlighet att må bra och vara sig själva.

Att de är okej med att vi är med och motverkar mobbing som bottnar i rädslan för olikheter.

Det är i alla fall vårt syfte och mål.