Två bilder av Sverige på Cannes filmfestival 2016.

Å ena sidan.

Alice Bah Kuhnke och Anna Serner står på Plage Royal med franska kulturministern och hyllas för den svenska succémodellen.

Brittiska filminstitutet meddelar stolt att de minsann kommer att härma Sverige och fördela 50/50. Under seminariet presenteras också forskningsskriften No sexism please – We're Swedish, av Women in Film and Television (WIFT), som berättar att Sverige är bäst i världen när det kommer till jämställdhet framför och bakom kameran.

Alla talar om Sverige som ett föregångsland. Hårt arbete har gett resultat, medvetenheten har ökat och ingen räds att saker lyfts upp till ytan. Våra kvinnliga företrädare är rockstjärnor.

Å andra sidan.

SF, en av svensk films mäktigaste aktörer utmärker sig med flödande champagne, lyxjakt, strippklubb, astronomiska notor och slagsmål.

Har vi hört den förut?

– Många korkade män har varit på sådana tillställningar, sa Björn Rosengren (idag Producentföreningens ordförande) i ”Min Sanning” på SVT för några år sedan när han talade om sitt eget besök på strippklubben Tabu 1991.

 Ja, många korkade män har ju det. Men i ledningen för stora arbetstagarorganisationer eller för mäktiga filmbolag, förväntar man sig hitta något annat än korkade män. Eller?

Men än mer korkat är det att locket läggs på.

På filmfestivalen i Cannes visste alla att detta pågick. Men ingen vågar ställa sig upp och säga ifrån. Förnekelsen är total.

Alla vet, men få vågar uttrycka sig i svensk filmbransch.

När den som har monopol dikterar villkor kröks nackar. Det kostar att anmärka på makten. Svensk filmbransch är som en alkoholistfamilj i totalt medberoende med dem som styr, äger och missbrukar.

Alla ser den rosa elefanten mitt i rummet. Men locket ligger på. Trycket ökar. Det är inte hållbart.

Det här är så pinsamt SF. Lägg korten på bordet. Städa upp i ledningen.

Det kostade Rosengren när det begav sig och det borde kosta idag. Den som har mest makt borde också vara den som går före och tar mest ansvar. Inte bara för den egna plånboken och tillfredställelsen, utan för svensk film – i Sverige och världen.

Det är befriande att se tongivande män inom svensk film, som Hannes Holm och Lars Blomgren, ta bladet från munnen och öppet visa sin frustration.

Naturligtvis är ni fler där ute som tycker och känner likadant. Ge er till känna, ta plats och stäng dörrarna om förlegad grabbkultur.

Ingen är betjänt av att bli hållen om ryggen för dumheter. Och det ger oss absolut inte bättre film.

Sverige är bättre än så här.