TV4-serien Heja Sverige ger oss en möjlighet att upptäcka Special Olympics, en global idrottsrörelse som är baserad på ett enkelt koncept: idrott förändrar världen.

Men i seriens varma porträtt av idrottsglädje och kamratskap finns också ett allvarligt budskap. Som grupp har personer med utvecklingsstörning betydligt sämre fysisk och psykisk hälsa än andra.

I Sverige lever 1 procent av befolkningen, eller cirka 100 000 personer, med en utvecklingsstörning och enligt forskningsstudier så är 65 procent av dem stillasittande, en siffra dubbelt så hög som hos resten av Sveriges ungdomar.

Både statistik och erfarenhet visar att personer med utvecklingsstörning som sysslar med idrott har bättre hälsa, upplever mindre smärtor och får ett socialt rikare liv.

Trots det saknar Sverige en handlingsplan för att förbättra folkhälsan hos den här samhällsgruppen. Ansvaret är idag spritt bland i huvudsak passiva aktörer. Däribland Riksidrottsförbundet (RF).

Special Olympics blev del av Svenska Parasportförbundets verksamhet 2009 och arbetar med idrottsföreningar för att ge fler barn och ungdomar med utvecklingsstörning möjlighet att upptäcka idrotten.

Idag är ungefär 5 000 personer engagerade i Special Olympics-idrott, men vårt arbete begränsas av bristande ansvarstagande från flera olika håll. 

Regeringens extrasatsning om 133 miljoner kronor på idrott i det senaste budgetförslaget innebär inte per automatik ett större stöd till Special Olympics.

De statliga idrottsanslagen, som fördelas av RF, är i huvudsak knutna till kriterierna medlemsantal och hur förbundens idrottare presterar på landslagsnivå.

RF bär huvudansvaret för denna fördelning som i praktiken osynliggör breddidrottens mervärde för personer med utvecklingsstörning. 

Under perioden 2009-2014 gav RF marginella projektstöd till Special Olympics på som mest 800 000 kronor per år. 2015 var bidraget noll kronor.

Det är helt orimligt att vår verksamhet bortprioriteras av RF med tanke på den skillnad som breddidrotten gör.

I brist på gehör från RF har vi behövt vända oss till privata aktörer för stöd till vad som egentligen är offentlig idrottsverksamhet.

En generös donation på 3 miljoner kronor från en sponsor gjorde att Special Olympics Sweden i våras kunde inleda en nationell storsatsning på anpassade idrottsdagar för särskolan.

Satsningen ger nu ungdomar möjlighet att pröva på olika idrotter och knyter kontakter med idrottsföreningar som förhoppningsvis leder till livslånga idrottsengagemang.

Utan nya medel kan den här satsningen inte fortsätta.

Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, var med oss i Los Angeles i somras och visade då ett engagerat stöd för Special Olympics.

Nu behöver ministern formulera en tydlig politik som främjar den organiserade idrottens folkhälsovinster för personer med utvecklingsstörning.

Samhället kan genom idrotten nå den här marginaliserade gruppen och förändra personers hälsa och sociala situation till det bättre. Detta behöver prioriteras.

Special Olympics är ett alternativ för personer som annars riskerar att bli sittandes framför TV:n med chipspåsen i knät.

Den sorts positiva förändringar vi ser prov på i Heja Sverige är exempel på varför det behövs riktade resurser till idrottsföreningar för personer med utvecklingsstörning.

Special Olympics är den del av breddidrotten vars bevisade mervärde för folkhälsan måste få inta en plats bredvid elitidrotten, som ett av idrottspolitikens huvudmål.