Den 11 februari reser statsminister Stefan Löfven (S) till Iran för ett tvådagars besök tillsammans med handelsminister Ann Linde (S), som leder en näringslivsdelegation till landet.

Avsikten är enligt regeringen att ”beröra det bilaterala samarbetet, handelsfrågor och utvecklingen i regionen med fokus på Syrien”.

Regeringen framhåller att statsministern accepterade prästerskapets president, Hassan Rohanis inbjudan eftersom ”Iran är en viktig politisk och ekonomisk aktör med en nyckelroll i regionen”.

Statsministern försvarade sitt kommande Iranbesök under en öppen utfrågning i riksdagen i torsdags.

Löfven avfärdade tanken på att isolera diktaturen i Iran och insisterade på att handel ger bättre möjligheter till dialog för att ”det blir en förbättring när vi har den typen av kontakter”.

Detta argument är dock inget nytt utan har framförts av samtliga tidigare regeringar under de senaste 38 åren för att rättfärdiga handel och affärer med diktaturen i Iran.

Men verkligheten visar att situationen för mänskliga rättigheter inte har förbättrats, utan fortsätter att förvärras trots att Sverige prioriterat handel och dialog med Iran sedan prästerskapet tog över makten efter 1979 års revolution.

En närmare analys av den iranska regimens beteende sedan förra årets kärnteknikavtal, som hävde internationella sanktioner mot landet visar att utvecklingen på många områden har gått bakåt.

Förhoppningar om ett mer moderat och medgörligt Iran har idag grusats helt.

Avrättningar fortsätter i obehindrad takt, så även godtyckliga arresteringar av aktivister, regimkritiker och personer med dubbelt medborgarskap.

Samtidigt har Teheranregimen trappat upp sin aggressiva och destruktiva interventioner i regionen.

Prästerskapets ovilja att ta västvärldens utsträckta hand blev än tydligare när Teheran nyligen provsköt en ny medeldistansrobot i strid mot FN-resolutionen 2231.

Beträffande ekonomiska möjligheter i landet visade en granskning från Reuters nyligen att statliga företag, revolutionsgardets affärsimperium och institutioner under den högsta andlige ledaren, Khameneis kontroll var de största vinnarna istället för vanliga iranier och den privata sektorn.

Detta bör inte komma som en överraskning då Iran är bland världens mest korrumperade länder och hamnade nyligen på plats 131 av de 176 länder som Transparency International undersökt.

Det står klart att Iran under prästerskapets envälde är den främsta instabilitetsfaktorn i regionen.

Statsminister Stefan Löfvens försvar av sitt Iranbesök framstår som naivt, då de svenska företagens partner i Iran i verkligheten är revolutionsgardet och Khameneis institutioner.

Löfvens Iranbesök kan komma att stå svenska företag dyrt och riskerar att befläcka Sveriges goda anseende.

Riskerna blir betydligt högre när statsministerns besök i Teheran sammanfaller med prästerskapets årliga firande av den Islamiska revolutionen. Varken regeringen eller svenska företag har råd att utsätta sig själva för sådana risker.

Flera riksdagsledamöter kritiserade just dessa brister under debatten i riksdagen inför Löfvens resa till Iran.

De uppmanade regeringen och UD att också föra en dialog med det iranska folket och oppositionsgrupper som är aktiva mot regimen.

Sverige behöver och kan stödja de folkliga krafterna, framförallt den unga generationen, för en demokratisk förändring i Iran.

Det folkliga missnöjet mot diktaturen växer varje dag, precis som det en gång gjorde i Sydafrika mot apartheidregimen.

Regeringen bör därför omvärdera sitt beslut och ställa in den planerade resan till dess att iranska myndigheter stoppar offentliga avrättningar, tortyr och förföljelse av aktivister och regimkritiker samt friger samtliga politiska fångar i linje med kraven i FN:s senaste Iranresolution.

Alternativt bör statsministern stå i Teheran och kungöra att implementering av ovan nämnda krav är en förutsättning för förbättrade relationer med Sverige och västvärlden.

Sverige kan samtidigt vidta konkreta åtgärder både i EU och FN för att underminera regimen.

På detta sätt kan regeringen garantera att statsministerns besök inte blir en propagandaseger för prästerskapet och ett bakslag för de iranska krafter som strävar efter ökade mänskliga fri- och rättigheter.