Långsiktig livskvalitet och hållbar utveckling kräver att vi värnar om de tider då vi kan se längre än kvartalsrapporter och mandatperioder. Under påskhelgen får vi tid att reflektera över vår existens.
Finns det utrymme för påskens ”stilla vecka” i ett samhälle där informationsbruset ständigt pågår? Är kunskap om den kristna högtiden angelägen också i vår tid? Finns det något läkande i att följa dramatiken i Jesus död och uppståndelse? Det måste vara detta: Påsken sätter livets kultur över dödens kultur!
Både långsiktig livskvalitet och hållbar utveckling kräver att vi värnar om de tider då vi kan se längre än kvartalsrapporter och mandatperioder. Och att vi skyddar och vårdar de platser där vår inre kompass blir justerad. Om vi ger upp sådana heliga tider och platser tunnas vår värdighet som människor ut.
Påskfirandet är speciellt därför att det rymmer allt av höjd och djup ett liv kan innebära. Knappast någon av årets alla veckor är så förtätad som veckan före påsk – stilla veckan. Den inleds högljutt med Jesus triumfartade intåg i Jerusalem under palmsöndagen för att bara några dagar senare, på skärtorsdagen, handla om hans sista måltid.
Efter en natt av ensam kamp med ångesten blir Jesus fånge. Jubelrop har förbytts i korsfäst-rop. Efter hans död på korset kommer den stora tystnaden. Stilla begrundar Erik Gustaf Geijer detta i en psalm: ”din makt, som icke gränser vet, du lade av, att visa det intet finns som icke vinns av kärleken som lider.”
Stilla veckan rymmer vännernas bittra svek och förräderi, en förnedrande våldsspiral och en drabbad mor, som i långfredagsmörkret ser sin son dö. Bibelns berättelser om dessa händelser skildrar lögner och förtal, fallna hjältar, ondska, lidande och död. Men där finns också förtroenden, löften, mod, godhet, kärlek och liv.
Hela livskampen ryms i denna vecka. Allt går inte framåt och uppåt i livet. Det finns en korsvandring i varje människas liv.
Det är ingen slump att långfredagen kallas ”Good Friday” på engelska, den goda fredagen. Just därför att den inte väjer för det djupaste av mörker gestaltar stilla veckan i själva verket det stora hoppet. Där får det plats för sådant som vi inte själva uthärdar; existentiella erfarenheter vi inte längre orkar – eller kanske aldrig förmått – att klä i ord.
Genom att ge kunskap om livets avgrunder, lägger stilla veckan en grund att stå på. Under påskaftonen ser det ut som oavgjort mellan liv och död. Det är först natten mot påskdagen som ser hur ljuset segrar över mörkret, hur livet segrar över döden, som lovat i dopet.
Speciellt under påsken blir kyrkor över hela landet platser där vi kan stå ut med avgrunden därför att vi möter död och liv gemensamt, i riter vi kan delta i tillsammans. Kyrkor är platser där man kan känna sig liten på ett storslaget sätt. Där går det att gestalta livets tyngsta frågor utan att tyngden krossar oss.
Vi kan stå ut, ja till och med känna glädje, därför att vi firar tillsammans med generationer som har gått före oss – och i vår föreställning även med ännu ofödda generationer.
Ibland händer det att livets ritualer blir stumma för oss. I vårt inre kan det vara vinter trots att vårens livskraft exploderar runt omkring oss. Livets seger över döden kan verka långt borta för den som står mitt i ett sorgearbete. Just då kan det vara ett stöd att veta att livets ritualer hålls vid liv av andra. Därför är påskfirandet viktigt – även för dem som inte deltar.
Att fira påsk är att ropa ut livets seger över döden. Det är ett av de ädlaste uttrycken för att vara människa.
Att fira påsk är att bejaka livet till fullo, utan att förneka att dödens krafter ständigt är närvarande. Det är att odla en livets kultur. Det behövs även 2014 – i ett Europa som ser oroligt på Ukraina, i ett Sverige som ska välja politisk kurs för de närmaste åren.