I går släppte Miljöpartiets arbetsgrupp för kulturpolitik sitt program, som man kallar ”Det fjärde välfärdsområdet”.
Det är ett på många sätt besynnerligt och i stora delar upprörande program man nu lagt fram till ett parti som förvisso har kulturministerposten, men aldrig haft någon kulturpolitik.
Det här är oerhört problematiskt, eftersom programmets kärna består av mer makt till staten, mer tvång och mindre individuell frihet.
För den som inte ser kulturen som ett statligt verktyg för att forma människor är programmet helt otjänligt som underlag för att utveckla svensk kultur.
Vi ser nu en situation där partiet som förfogar över kulturministerposten har att ta ställning till att fortsätta tomhänta eller acceptera ett program som bland annat innehåller:
• Reklam ska förbjudas i kollektivtrafiken till förmån för exempelvis poesi. Rent ekonomiskt innebär det att trafikanterna får betala mer och därmed ”köpa reklamytorna” så att poesi kan uppföras där istället. Det är alltså frågan om en direkt kostnadshöjning eller i värsta fall kvalitetssänkning för att finansiera vad man kan gissa blir statligt godkänd poesi.
• Politiker ska räkna kön och hudfärg på individer på exempelvis museer och teatrar för att nå vad man kallar för ”mångfaldsmål”. Misslyckas man väntar olika typer av sanktioner.
• Personal och styrelsefolk ska tvingas på utbildning i postkolonialism.
• Staten ska ha makten att bestämma över ekonomiska avtal mellan artister, skivbolag och streamade tjänster. Det blir alltså staten som avgör hur avtalet mellan exempelvis Spotify och en artist ska se ut.
• Tvingande lagar för regionala kulturinstitutioner att ta emot gästspel av sådant man själv inte producerar. Konkret innebär det att staten ska kunna tvinga en regional scen, exempelvis i Skåne, att ha ett gästspel som inte alls efterfrågas.
• Inför skatt på bredband. Normalt beskattar man sådant man vill minska eller bromsa. Tillgång till bra bredband i hela landet är tveklöst en fråga om demokrati och möjlighet att ta del av kultur. Att beskatta bredband står i direkt strid med det.
För att ytterligare visualisera hur befängt och ogenomtänkt programmet är så frontalkrockar vissa förslag med varandra.
Å ena sidan vill man beskatta bredband och med det minska människors möjlighet att ta del av digital kultur, å andra sidan föreslår man att ”människors rätt till kultur lagstadgas”.
Den enda röda linjen som går att finna i programmet är att det i alla avseenden handlar om mer makt till staten, mer tvång, mer statliga sanktionsmöjligheter och mindre frihet för människor och scener att själva fatta beslut.
Miljöpartiet har nu via sin arbetsgrupp tagit ställning för en auktoritär kulturpolitik där kulturen är statens verktyg och en förlängning av regeringsmakten för att forma medborgarna i den riktning som gynnar staten.
Programmet antyder att kulturen ska tillhöra staten och inte individerna.
Kulturens syfte blir då också att påverka människor i den riktning staten vill, istället för tvärtom ett sätt för individer att förmedla sin världsbild och med det påverka samhället.
Miljöpartiets främsta företrädare i kulturfrågor och dessutom kulturminister, Alice Bah Kunke (MP) behöver nu förklara om detta program är något hon står bakom och verkligen är basen för partiets framtida kulturpolitik.