I dag startar rättegången mot det vakthavande befäl som beordrade öppning av Hjulstabron, i samband med en biljakt för ett år sedan då min son dog. Jag hoppas att de ansvariga får ta konsekvenserna för sitt handlade. 

Två unga män har bara goda avsikter när de köper sin bil, ut och prövar vinterdäcken, innan de ger sig iväg mot Eskilstuna för att en dag hälsa på den enes son och sambo. Strax efter 21 är de i Gnarp på Statoil, tre timmar senare tankar de i Uppsala. 288 kronor, som de inte betalar. Drygt 28 minuter senare är de döda.

På bron står polisen och undrar förmodligen vad som hände – eller hände det som man befarat skulle hända? Vilka var dem i bilen, det kanske var två 13-åringar, eller var det grovt kriminella, med bilen full av vapen, redo att användas om de skulle hamna ”öga mot öga”?

Det kunde ha varit deras barn, det kunde verkligen ha varit vem som helst som i panik och av olika skäl har allt att förlora på att bli avslöjade.

En kamp, en jakt, en hets på några minuter driver fram katastrofen vid Hjulstabron. Traumat som för evigt förändrat livet för så många.

Nu blir det rättsligt prövat, rent tekniskt, om polisen följt sitt regelverk. Det är bra. Eftertanke är bra, kanske det görs risk- och konsekvensanalyser så det slipper hända igen.
Är det en enskild tjänsteman som ska ta ansvar om man handlat olagligt? Ja, så fungerar ju vårt rättssamhälle. Fick jag bestämma skulle polisen som myndighet ställas till svars med krav på åtgärder.

Förhoppningsvis så lyssnar domstolen idag på kriminologen och författaren Leif GW Persson som sagt att det inte fanns i hans föreställningsvärld att ett vakthavande befäl skulle göra en sådan åtgärd, som att öppna Hjulstabron.

Är jag bitter? Nej, jag är ledsen och arg. Polisen hade ett flertal alternativa åtgärder som kunnat rädda liv.

Det står utom allt tvivel. Oaktat hur rättegången slutar så har tjänstemän i myndighetsutövning av någon anledning låtit adrenalinet styra deras handlingar, men det är min slutsats som knappast prövas.

Är det så att rädslan och bilderna av vem de har framför sig gör att de faktiskt inte vill ”möta monstret”? Är det rädsla som styr i jakten på de kriminella? Om det finns någon rimlighet i den tanken, då tror jag att ordningsmakten som ska bidra till allmänhetens trygghet, kan bli rent farlig för oss.

Priset är olika, som anhöriga möts vi av människor som anser att man får skylla sig själva, att min son kört vansinnigt fort. Jag hör vad man säger runtomkring mig, jag tycker det är en sorg, vi i vårt mellanmjölkens land som säger att alla har samma värde. ”Gilla olika”, men det gäller inte alltid. Unga människor som för en tid gått vilse, de får ”skylla sig själva”.

Hur Uppsalapolisen ser på saken kan jag bara spekulera i, men bemötandet mot anhöriga i ett gemensamt trauma har mycket i övrigt att önska. Hade det inte varit värdefullt att vi träffats, hälsat, enats om den olyckliga olycka detta blev för oss alla. Jag är glad att ni erbjöds krisstöd och fick arbetsgivarens kraftfulla stöd för att hantera det obehagliga. Det fick inte vi anhöriga.

Vi blev ombedda att hålla oss informerade via media på nätet från kl 01.00 den aktuella natten och tolv timmar framåt. Tack till medias nätupplagor, er rapportering gav oss det vi behövde när livet rasade och vi slogs till backen och hjärtat slets ur kroppen.

Jag har förlorat mitt barn, mitt jobb, min sömn i utbyte mot ångestattacker som en ny följeslagare i mitt liv. Så många far så illa, vi betalar ett högt pris, så Polismyndigheten eller Rikspolisstyrelsen, möt oss, så kanske vi kan tillföra något.

Eller det är kanske en naiv tanke att tro att en mamma till en drogande ungdom har något klokt att tillföra?

Jag hoppas att de ansvariga får ta konsekvenserna för sitt handlade.