Låt oss slå fast detta en gång för alla.

Idealet om det offentliga rummet fyllt av rationella samtal mellan individer som visar varandra ömsesidig respekt, är just ett fint ideal.

Men det fungerar inte för att förstå det som faktiskt sker på politiska partiers sociala mediekanaler idag.

Alla resultaten pekar åt samma håll. Partier samtalar inte med väljare online. Frågan blir alltså, vad använder de sina sociala mediekanaler till?

Jag har studerat partier under flera valrörelser och nu senast under en mellanvalsperiod. Jag har följt partier på Twitter, Facebook, Instagram och YouTube. Där är de knappt närvarande.

Sociala medier blir en symbol för ett samhälle där vi allt mer reflekterar över oss själva, vilka vi vill vara och sedan förhandlar denna självbild på våra sociala medieprofiler. Detta gäller även politiska partier.

De använder sig av sociala medier att marknadsföra sig själva på, att förmedla den bild av partiet som anses vara mest fördelaktig.    

Redan i mina första studier under valrörelsen 2010 var det tydligt att sociala medier användes som en förstärkare, för att ge ytterligare spridning av framträdande i till exempel radio och tv.

Detta pekar också på att sociala medier lever i symbios med traditionella massmedier.Så är det fortfarande. Om statsministern, Busch Thor eller någon annan partiledare är med i Aktuellt så kommer en tweet, en instagrampost och ett facebook-inlägg som ett brev på posten.

Under valrörelsen 2014 studerade vi riksdagsledamöter på Twitter. Vi såg tydligt hur journalister var en framträdande del av deras Twitternätverk. Dock lyste så kallade vanliga medborgare med sin frånvaro.

I sina sociala mediekanaler kan partier och politiker alltså sprida nyhetsartiklar och egna framträdande som passar in i bilden av partiet.

Då vi nu studerar partier under en mellanvalsperiod, visar det sig att de som är mest aktiva med att sprida sina bedrifter är just Socialdemokraterna. De är det partiet som har mest att sprida, flest ministrar som är ute och gör saker som sedan kan spridas vidare.

Partier använder sociala medier, som hävdas symbolisera det framväxande nätverkssamhället, för att få ökad spridning på budskap och framträdande som förvånansvärt ofta har sitt ursrpung i traditionella massmedier.

Det kanske inte är så konstigt, för vilka är det som följer partierna online? Jo, det är främst deras supportrar och i viss mån intresserade journalister. Partierna gör således rätt att istället för att söka samtal, mobilisera sina egna.

Mina studier visar också ett mönster som jag kallar digitalt ryggdunkande.

Med andra ord, sociala medier används som en kanal för partimedlemmar att stryka varandra medhårs och i viss mån förhandla sin position inom partiet. I detta ingår att attackera sina politiska motståndare.

Men man verkar inte söka samtal med sina politiska motståndare. Tvärtom tycks dessa attacker vara ett sätt att visa sig på styva linan inför sina partikamrater.