Som svar på min kritik mot den osakliga dokumentärfilm om borrelia som SVT nyss visat hävdar programchefen Mikael Österby på SVT Opinion att filmen Borrelia – en tyst epidemi främst speglar en fransk debatt om olika synsätt på sjukdomen.
Om så vore är det svårt att se relevansen för en svensk publik som rimligen är mer intresserad av hur det ser ut i Sverige.
Nu är det ingen specifikt fransk konflikt som skildras, denna borreliastrid har spridit sig till Europa från USA där privatpraktiserande självutnämnda borreliaexperter och ett fåtal marginaliserade forskare får stöd från stridbara patientorganisationer vars medlemmar felaktigt tror att deras symtom beror på pågående aktiv borreliainfektion.
Mot denna pseudovetenskapliga syn på ”kronisk borrelia” står alla länders smittskyddsmyndigheter och en överväldigande andel av forskare, infektionsläkare och neurologer.
Det finns mycket kvar att ta reda på om borrelia, diagnosen kan vara svår att ställa ibland och de prover vi har idag är inte idealiska. Men den bild som ges i filmen är så paranoid och osakligt partisk att Granskningsnämnden borde titta på detta.
Den läkare som kommer mest till tals i filmen är inte fransk utan amerikansk. Richard Horowitz driver en alternativ privatklinik i närheten av New York, och i filmen får han gott om tid att berätta hur han hellre ställer diagnos utifrån frågeformulär eftersom proverna anses så otillförlitliga.
Horowitz kommer med ett stort antal påståenden som är rent felaktiga. Helt i början av filmen hävdar han att borrelia är den största epidemin världen som sprids med fästingar eller insekter. Ett absurt uttalande när WHO beräknar att 200 miljoner människor per år får malaria och förmodligen är Dengue-feber ännu vanligare.
Vidare hävdar Horowitz att bakterien kan gömma sig inne i kroppens celler, att antibiotika inte kan komma åt borrelia inne i hjärnan och att behandlingen behöver ske med långa kurer av flera olika antibiotika. Richard Horowitz påstår att orsaken till att borrelia kan vara så slug är att det är den bakterie i världen som innehåller mest DNA.
Inget av detta är sant, och borrelia har faktiskt mycket mindre DNA än våra vanliga tarmbakterier.
Så gott som alla som intervjuas i filmen tillhör den lilla gruppen av alternativa borrelialäkare; från USA kommer Richard Horowitz och Eva Sapi, från Frankrike Christian Perronne och från Tyskland Petra Hopf-Seidel.
Mikael Österby hävdar att även den etablerade synen på borrelia kommer fram, och då menar Österby förmodligen att infektionsläkaren Partice Massip på ynka 23 sekunder fick lägga fram basala fakta om infektionen.
Filmen vill få det till att borrelia är en galopperande epidemi. Som exempel påstår speakertexten att ”Enligt USAs officiella statistik registrerades tio gånger fler fall av borrelia 2012 jämfört med året före.” Sanningen är att det i USA inte alls sker någon ökning av antalet registrerade borreliafall. Däremot gjorde smittskyddsmyndigheten CDC en uppskattning av mörkertalet, som är stort, bland annat för att tidig borreliainfektion i huden i regel behandlas utan att några prover tas.
I dokumentärfilmen finns även ett längre inslag från Senegal, som verkar korrekt i sin beskrivning av sjukdomen återfallsfeber. Även om återfallsfeber orsakas av en släkting till borrelia, har den sjukdomen ingenting att göra med borreliainfektion på våra breddgrader.
Efter att jag i maj månad påpekat detta för Mikael Österby, valde SVT att lägga till en textskylt som förklarade.
Men de fyra meningar som redaktionen adderat hjälper inte till för att balansera budskapet när det finns en svensk speaker som ödesdigert förkunnar att ”Om behandling inte sätts in i tid blir sjukdomen mycket komplicerad. Bakterien är som en tidsinställd bomb. Den kan vara passiv i flera år och sedan aktiveras när immunsystemet av någon anledning försvagas.”
Det hade möjligen varit sant om det gällt tuberkulos, men det är inte sant om borrelia som är en sjukdom som ofta självläker, som idag sällan blir kronisk och som oftast är lätt att behandla.
Journalistik, och särskilt public service, har ett ansvar att förmedla det som är sant och relevant. Det är sällan det blir så här galet att ren propaganda släpps igenom, men alltför ofta förfaller journalister till att bara redovisa en konflikt utan att ge tittaren hjälp att avgöra vilken sida som har mest trovärdiga argument.
En sådan ”falsk balans” handlar i regel mer om reporterns okunskap än om opartiskhet.
Att det finns enstaka personer som tror jorden är platt betyder ju inte att det finns någon verklig kontrovers om formen på vårt klot.