Jag kan inte minnas att jag någon gång under de cirka 50 år som jag har lyssnat på radio har hört Sveriges Radio kräla i stoftet så förbehållslöst som i tisdags efter ”skuldfrågan” till Israels ambassadör.

”Do the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism that we see now?”

Ambassadören svarar omedelbart, kristallklar men samlad: ”I reject the question altogether.” There is no place for such a question to be asked.”

Det var ett journalistiskt feltramp av grov kaliber, givetvis. Jag undrar hur många gånger under åren som jag har hört indignerade, kritiska frågor i både Studio Ett, Ekot och andra program om hur våldtagna kvinnor fått insinuanta frågor om sitt eget uppträdande och klädsel under det skede som har föregått våldtäkten. 

Allt sådant har entydigt brännmärkts; ”det är ju att skuldbelägga offret i stället för gärningsmannen”.

Och nu i februari 2015 ställs just en sådan fråga till en judisk man, företrädare för den judiska staten Israel, och programföreträdaren undrar om inte judarna kan ha något ansvar för att antisemitismen växer.

Sveriges Radios ursäkt kom snabbt och var villkorslös. Den här gången fanns inget ”vi ber om ursäkt om du kände dig kränkt” utan redaktionen lade sig platt. Det är utmärkt att det för en gångs skull sades rakt ut att ”här gjorde vi fel, rejält fel”. Och därmed kunde kanske frågan vara ur världen, tänker nog en och annan. Måste vi älta det här längre nu?

I de flestas ögon bär våra public serviceföretag en tung roll i vår moderna demokrati. Inte bara det att massmedieföretag som står i allmänhetens tjänst ska och kan bidra till att medborgarna blir informerade och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor; Sveriges Radio och Sveriges Television har också ett särskilt demokratiuppdrag.

Den så kallade demokratiparagrafen förpliktigar företagen och alla dess medarbetare att ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer.

Om det görs ett uttalande i ett tv- eller radioprogram som bryter mot dessa demokratiska värden och principer ska programledaren ingripa och markera mot uttalandet.

Opartiskhet ska alltså inte gälla om någon i det utsända programmet går över den demokratiska principgränsen.

Men det tråkiga är att demokratiparagrafen inte tycks ha avsedd verkan.

Om den hade haft det så borde ju den andra programledaren i radiostudion i tisdags ha trätt in och tagit avstånd från den antisemitiska frågan, men så skedde som bekant inte. Den andra programledaren var i stället tyst och vaknade inte till ens av ambassadörens omisskännliga protest mot frågan om judarnas skuld.

Jag kan förstås inte veta exakt hur processen bakom den antisemitiska frågan hade sett ut. Men jag har en uppfattning om vad som skulle kunna ligga bakom, och jag lutar åt att det kan hänga samman med två saker:

1) den utbredda osäkerheten om vad demokratiparagrafen innebär konkret

och

2) en i programföretaget utbredd negativ uppfattning om Israel som kan ha spillt över till judar som grupp. Om jag har rätt i detta så är det ju något kulturellt eller strukturellt. Och om det är så krävs givetvis åtgärder för att rätta till det.

I det första fallet har tidigare händelser runt SR och SVT indikerat att det funnits förvirring och hejdlöst skilda tolkningar av vad demokratiparagrafen innebär.

I samband med Soran Ismail-affären för ett år sedan kom osäkerheten om denna paragraf i öppen dager. Exempelvis var det inte så få public service-medarbetare som tolkade paragrafen som att den gav dem möjlighet (eller ålade dem) att konsekvent särbehandla Sverigedemokraterna och att de varje gång som partiet nämndes borde påpeka att anhängarna är rasister och/eller fascister.

Men när en programföreträdare själv ger uttryck för en rasistisk tankegång saknas den demokratiska reflexen, som vi har sett.

Min slutsats är att demokratiparagrafen, omhuldad av personalen som den tycks vara, ändå inte är något pålitligt vaccin mot rasism.

Jag har i åratal hävdat att frågor om opartiskhet, saklighet och innebörden av demokratiparagrafen diskuteras alldeles för lite inom Sveriges Radio och att företagskulturen rent allmänt präglas av brist på skarpa kvalitetsdiskussioner och självrannsakan.

Det är tyvärr inte så att #skuldfrågegate motsäger den bilden.