I en debattartikel skriver Anton Stigmark, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraternas ungdomsförbund om gatukonstnären Dan Park, konstnärlig censur och en uppluckring av lagstiftningen om hets mot folkgrupp.

Park är den röda tråden genom Stigmarks debattartikel. Park dömdes så sent som i april i år för förtal och hets mot folkgrupp. Parks så kallade konst präglas av våld, rasism och osmakliga historiereferenser.

Stigmark menar på att Park liksom många konstnärer enbart är en provokatör. Men det är skillnad på att göra provocerande konst och att göra provocerande konst som också är medvetet och uppenbart rasistisk.

Till en början kan en tro att Stigmarks artikel ska handla om den konstnärliga friheten. Snabbt förstår man att det snarare handlar om att hålla Park om ryggen och en vilja om att luckra upp lagen om hets mot folkgrupp inom ramen för den konstnärliga friheten. Detta skulle emellertid innebära att du kan vara precis så rasistisk och kränkande som du vill, så länge du gör det i konstens namn.

Så vad säger lagstiftningen? Jo, hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Alltså precis det Dan Park gör när han sprider egengjorda, kränkande och grovt rasistiska fotocollage på svarta män med snaror runt halsen, stoltserar med tröjor märkta med ”KKK” för Ku Klux Klan eller när han placerar ut burkar med texten ”Zyklon B” utanför judiska församlingar.

Stigmark menar på att det är samhällskritik. Jag menar på att det är rasism.

Jag förstår att man kan ha debatter kring konstens roll som samhällskritiker, yttrandefrihet och den konstnärliga friheten. Men det är inte Stigmarks debatt. Hans debatt handlar om viljan att försvara aktörer som uttrycker sig rasistiskt eller kommunicerar ut rasism. Detta vill han försvara med begreppet konstnärlig frihet.

Men om vi då låtsas att Anton Stigmark och SDU nu är konstnärernas förkämpar och brinner för vår rätt att uttrycka oss.

Vart var ungdomsförbundet för några veckor sen när Sverigedemokraternas riksdagsledamot i kulturutskottet, Margareta Larsson uttalade sig om att konstnärer som målar vaginor borde slängas i fängelset? Hördes någonting från SDU då? Nej.

Är Stigmarks artikel nu ett försök att tvätta bort Margareta Larsson uttalande? Låtsas som att det aldrig hänt och nu komma med det här? Eller är detta ett sätt att försöka låtsas om att Sverigedemokraterna har en kulturpolitik? Kanske. Är det så är det ett fjuttigt försök. Speciellt när kappan vänder efter vinden.

För det kan vi lära oss efter denna månad av SDU:s och Sverigedemokraternas kulturdebatt, när det handlar om en graffitikonstnär med feministiskt budskap så ska hon med rätta kastas i fängelset, men när det handlar om en vit medelålders man som sprider rasistiska bilder så ska konsten få stå över allt.

Jag är ledsen Anton Stigmark, men dubbelmoralen, ihåligheten och främlingsfientligheten lyser igenom. Allt för tydligt.