I den rödgröna regeringens utrikesdeklaration från den 24 februari slås fast: ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer är grundläggande”.
Viktigt och riktigt. Även flera serieförbrytare mot mänskliga rättigheter namngavs i utrikesdeklarationen som Ryssland, Turkiet och Kina.
Men bara några dagar senare skulle samma rödgröna regering på FN-nivå leverera ett av årets viktigaste människorättstal som vanligen hålls av landets utrikesminister.
Denna gång var det kulturminister Alice Bah-Kuhnke som talade. Arenan var Förenta Nationernas människorättsråds (MR-rådet) 31:a session i Genève, där världens länder ges möjligheten att lägga ut texten om de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter.
Kulturministern lyfte i sitt tal viktiga politiska fält som pressfrihet, sexuell- och reproduktiv hälsa och minoriteter – som HBTQ-personers – utsatta situation.
Men inget land som mördar journalister, inget land som slänger transpersoner i fängelse och inget land som förvägrar kvinnor rätten till fria, lagliga och säkra aborter behövde känna sig träffad i kulturministerns tal.
Hon nämnde inget land alls över huvud taget! Mig veterligen är det troligtvis första gången som en svensk minister håller tal i FN:s MR-råd utan att tydligt våga namnge ett enda land som grovt trampar på mänskliga rättigheter.
Jag minns under mina år som EU-minister i Alliansregeringen alla intensiva, eniga och stundom oeniga diskussioner vi hade inför viktiga FN-tal. Talen förbereddes ofta mellan departement, så vi gavs chansen att diskutera prioriteringar.
Vilka länder skulle hängas ut enligt grundregeln ”name-and-shame”, vilka hade förtjänat beröm ”name-and-fame” och vad var strategiskt smartast att säga för att stötta frihetskämpar i diktaturer eller fängslade journalister?
Några av oss ville gå längre i vår kritik, andra var försiktiga. Men en sak var vi eniga om; att utnyttja tillfällena att föra fram rak kritik mot enskilda länder när världens länder satt samlade för att diskutera mänskliga rättigheter.
Utrikesminister Carl Bildt brukade sedvanligt räkna upp en rad länder, där vi menade att det begicks systematiska brott mot mänskliga rättigheter, exempelvis Kuba och Iran. Ofta blev det skarpa meningsutbyten i Genève till följd av detta. Sveriges profil var skarp.
Varför är det viktigt att vara tydlig i FN:s MR-råd? I dag räddar rådet diktaturregimer som skapar helveten för sina befolkningar. Diktaturer som vill gömma sina förbrytelser röstar in andra diktaturer. Därför måste anständiga demokratiska stater samarbeta bättre och tala klarspråk om förtryck.
När rådet bildades var tanken att länder som själva bryter mot mänskliga rättigheter skulle uteslutas eller stängas av. Men möjligheten har utnyttjats en gång. Efter att Muammar Ahl-Gaddafi skoningslöst bombat folket stängdes Libyen ute i ynka sex månader.
Statsminister Löfven deklarerade tidigt att den rödgröna regeringen skulle satsa allt för kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. Allt. Men vi som är varma FN-vänner måste också vara de tuffaste kritikerna.
Det är ingen hemlighet att vi liberaler vill lägga ner MR-rådet som blivit en tummelplats för världens diktaturer. Men så länge rådet finns kvar måste vi kunna förvänta oss att den rödgröna regeringen inte duckar för diktaturer.
Diplomati handlar ofta om avvägningar. Politik handlar alltid om värderingar. Att i ett politiskt människorättstal i FN inte våga stöta sig med något annat land är ovärdigt.