Klockorna ringde i Jönköping på 1 maj. Människor som sjöng psalmer när de blockerade nazisternas tåg lagfördes.
Klockorna ringde i Visby när nazisterna gick upp på scenen i Almedalen och kyrkan släpptes in i de mäktigas retorik.
Svenska kyrkans nyvigda ärkebiskop har en fulltecknad agenda på politikerveckan i Almedalen. I medias valbarometrar börjar frågan om religiösa värderingar ta plats, om än på ett väldigt tafatt och okunnigt sätt. Det är bra.
Som anställd i kyrkan är jag stolt och som kristen fördjupas min känsla av samhörighet. Sedan bara några år har religion och livsåskådning tagit plats som en parameter i samhällsdebatten. Det i ett land som kallats världens mest sekulariserade.
Det finns givetvis flera orsaker till denna utveckling. En av orsakerna är att världen med ett slitet uttryck blivit mindre. En annan är att den politiska debatten länge varit ideologisk fattig.
Sent i höstas startade ett högerkonservativt parti som till namn och program sa sig stå för kristna värderingar.
Siewert Öholm skriver idag på SVT Opinion om kristdemokraterna som han menar har svikit de kristna värderingarna. Han talar om kristdemokraterna i allmänhet och partiledaren Göran Hägglund i synnerhet.
Än en gång visar journalisten Siewert Öholm prov på sin egocentriska uppfattning av världen och sin svartvita läsning av densamma.
Det är alltid ett vi och ett dom där team vi står för rätt, godhet och överordning. Team dom står alltid för fel, ondska och underordning.
I sin frustration över Göran Hägglund lyckas han också förarga sig över ordet hen som av någon anledning inte skulle kunna ingå i en kristen livsförståelse.
Han hinner även med att förakta människor som bakar surdegsbröd, Aftonbladets kultursidor och feminister. Han kallar människor som vill överväga rätten till dödshjälp för fascister.
Siewerts retorik blir otäck när den så starkt färgas av en övertygelse om att det han anser vara kristna värderingar stämmer med någon universell naturlag om detsamma.
Jag är kristen. Min kristna tro betyder givetvis något för min samhällssyn och mina politiska ställningstaganden. Annars vore det ingen tro utan något individuellt terapeutiskt feelgoodprojekt.
Det är frustrerande när kristendom som begrepp i politiska sammanhang ofta ges betydelsen av stockkonservativa patriarkala ingångar.
Med vilket mandat hävdar Siewert Öholm att Göran Hägglund har svikit de kristna värderingarna?
Det står klart för alla att kristdemokraterna under en längre period förskjutits från en högerkonservativ och konfessionellt präglad position till en mer socialliberal och politiskt interagerande plats. Men är det att svika sina kristna värderingar?
Om det är den högerkonservativa positionen man saknar så finns ju Sverigedemokraterna som alternativ som i sakfrågorna vad gäller familjepolitik och sexualmoralism står det gamla KDS nära.
Jag är kristen. Jag menar att till exempel Pussy Riots samhälls- och kyrkokritik är djupt kristet rotat. Att ett av de områden som berikats mest av ordet hen är teologin och när vi talar om Gud.
Jag menar att politikerna som idag hyllar att kyrkklockorna ringer också skall betänka att de inte ringer på beställning och politiska påbud. Sänd inte bud efter för vem klockan klämtar, den klämtar för dig, skriver John Donne.
Tro är en kraft som inte känner några partipiskor men som när den är som bäst är kompromisslös inför makten oavsett vilken färg den för tillfället har.
Vad denna tro betyder i sakpolitiska ställningstaganden är ett levande samtal med friktioner. Men Siewert Öholms översitteri, förakt och hatiska ton är bara läskigt.